Skriva

2017-07-05
18:43:00
"Den här sommaren ska jag skriva 500 ord varje dag", tänkte jag på sommarlovets första dag när jag precis sett ett inlägg i facebook-gruppen "Skrivgäris" (så bra himla grupp! Bra pepp för alla gäris och icke-binäris som gillar att skirva), om att göra just det, skriva 500 ord varje dag i några dagar. Jag tänkte att hela sommaren är en rimlig tid, det höll i en vecka, sedan kändes det för mycket på rutin och jag slutade. Det kändes bra att skriva varje dag, men det blev liksom tråkigt. Det är svårt att skriva, det är det roligaste och bästa och finaste jag vet men det är så jäkla svårt och när saker blir för mycket på rutin kan jag ibland tappa suget efter det, vilket nog inte är så konstigt egentligen. Jag tror att folk underskattar skrivande. Underskattar författare, krönikörer, bloggare, ledarskribenter och allt vad det är. 
Jag ska skriva, jag vill skriva och en dag ska min alldeles egen bok stå på Akademibokhandelns hyllor runt om i landet. Mitt namn, min text, mina ord och mina känslor ska pryda hyllan. Den ska pryda alla bibliotek också, och senare folks bokhyllor, nattduksbord, knän på tunnelbanan, den ska ligga slarvigt slängd i någons säng, som att man precis läst, men sedan har någon ropat att middagen är klar så man lägger den där, för att fortsätta läsa senare. Den ska vara en sådan som fastnar i folks huvuden, som man inte kan sluta läsa, en bok där man vill stryka under texten med färgpennor och vika hundöron i kanterna. Den ska läsas och beröra. Så är det bara, men det är svårt, men det stoppar inte mig. 
 
Nu ska jag skriva. Och skriva skriva skriva. 

Nu är det fan nog. Ni äger inte min kropp.

2017-07-05
18:07:31
We are Sthlm 2016, ökat antal anmälda sexuella taraserier. Bråvalla 2016, våldtäckt under Zara Larssons konsert, och ett gäng sexuella trakaserier på det. Bråvalla 2017, våldtäckt under Håkans konsert. Män som har gett sig på tjejer mitt under konserter, på festivaler. Vad är ert jävla problem? Vad är det killar inte verkar förstå? Vad är felet på män?
Konserter och spelningar är något av det bästa jag vet, att stå längst fram och se en artist man verkligen tycker om, känna musiken ända in i benmärgen, kunna varje textrad och må så bra, det älskar jag. Tänk er att vara på en konsert, eller festival, som man har sett fram emot sååå länge, och så blir man sexuellt trakasserad av ärthjärnor till snubbar? Jag kommer ihåg när jag var sisådär 11-12 år och var på en Ulrik Munther-spelning i Kista Galleria, jag älskade Ulrik på den tiden och var där med en dåvarande vän. Vi stod i mitten av folkmassan och plötsligt kände jag att någon tog på min rumpa, jag vände mig om och såg att en man stod där och log sådär äckligt ni vet. Jag reagerade inte så mycket, blev nog bara rädd och flyttade på mig. Kände såklart att det var mitt fel, att jag som tjej tog för mycket plats och behövde flytta på mig. Efter spelningen berättade jag det för min vän och hon sa att han hade gjort samma sak på henne, rört henne på hennes bröst och rumpa. Vi var 12 år, TOLV, vi var barn och en man i 30-40-års åldern tog sig friheten att röra oss, jag blir så arg. Jag finner inga ord för hur arg jag blir på sådant där. 
Killar på konserter är ofta vidriga, i alla fall av min erfarenhet, och jag har varit på en del konserter. När jag och min käre vän Angelika var på Gröna Lund och skulle se Zara Larsson kom ett gäng killar och trängde sig fram genom publikhavet. De bokstavligt talat armbågade sig fram och sket totalt i oss och alla andra som stod runt om, de bara slet sig igenom människorna och såg inte ens de små 12-åringarna som stod runt om de och fick hålla i sig i varandra för att inte ramla. Om ni var varit på en grönan-konsert vet ni hur trångt det kan bli och hur lite plats man har att stå på. Angelika och jag blev så arga och skrek på de, sa till de att de var dumma i huvudet och att de inte kan tränga sig igenom folk som har stått där hela dagen. Tror ni de brydde sig? Nej. Såklart inte. De fortsatte att tränga och armbåga sig fram.
Jag vill kunna gå på konsert utan att känna mig rädd för att bli utnyttjad av män, jag vill kunna klä mig som jag vill utan att snubar ska kolla på mig. Jag vill inte att snubbar ska ta sig friheten att tafsa på mig, eller på någon annan tjej i publikhavet. Bråvalla ska lägga ner nu, på grund av snubbar. De förstör så mycket, det är helt sjukt. De gör oss så otrygga. 
Senast idag var jag ute och gick i korta jeans-shorts och märkte hur en man vände sig om och kollade på mig. Det är liksom vardagsmat, och det är så jävla hemskt. 
Det är inte mitt ansvar, det är ingen icke-mans ansvar. Det är ni män som är roten till alla dessa problem och det är ert ansvar att skärpa till er. Jag hatar män, det är en naturlig reaktion på allt det vi utsätts för, det är naturligt att hata sin förtryckare och jag gör det. Nej, jag hatar inte alla män, men den diskussionen orkar jag inte ens ta. Jag är rädd för män, jag har ju inget annat val när samhället ser ut som det gör och när sådana här saker sker. Jag vill inte vara rädd för att göra något av det roligaste jag vet, det vill säga gå på konserter, på grund av män. Så är det bara. Skärp er eller håll er hemma, punkt slut. 
 
 
Ni har hört att det troligtvis ska hållas en mansfri festival nästa sommar va? Hur fett? Hoppas att vi ses där<3 Utan alla dessa män som bara förstör. Läs mer om det här.
 

En text om ensamhet

2017-07-04
13:33:00

“Ensamhet är nog det jävligaste som finns” sa en person i en film som jag precis kollade på.

Jag tänker att det nog är så, i alla fall i det här priviligerade landet som vi bor i. Jag är inte ensam. Jag har personer som jag tycker om och som tycker om mig, som vill vara med mig och som ger mig bekräftelse, som jag vill vara med och som jag bekräftar, men ändå så är ensamhet en av de mest återkommande känslorna i mig.

Imorse vaknade jag sent, i ett tomt hus, med en lillasyster som är på landet och mamma och pappa som är på jobbet. Jag gick upp, gjorde en macka, varsamt skar jag ut ost i tunna skivor och la de på mackan, skivade gurka, la på salladsblad och paprika. Sakta. Jag har märkt att om man gör saker sakta när man har ångest, och verkligen koncentrerar sig på det, så försvinner tankarna och känslorna lite ett tag. Jag kände mig ensam och gjorde allt sakta. Kaffet hällde jag upp i min rosa muminmugg, sakta men säkert. Jag satte mig vid köksbordet, slog på datorn, åt min mat, skickade iväg snaps till några kompisar och kollade på filmen som fick igång de här tankarna hos mig. Utanför fönstret spelar ett barn fotboll, hen har grön jacka på sig och skjuter gång på gång in bollen i det vitmålade, slitna trä-målet som har stått där i flera år. Gruset blåser när den vita bollen rullar fram i snabb fart, barnet springer fram och tillbaka, runt, runt, hela tiden med blicken fäst på bollen. Det gör ont i mig. För att hen är själv. Barnet ute på fotbollsplanen, som leker med bollen tänker säkert inte alls på det, att det är synd om hen, och det är väl inte ens det, egentligen. Hen vet inte om att några meter bort, sitter jag vid mitt köksbord, iaktar och skriver ner hur det känns i mig när jag ser hen springa runt där ute med bollen.

 

Jag var i Göteborg förra veckan, och en dag var vi inne på ett café och åt lunch, det var fint och mysigt, jag och min kompis delade på en vegetarisk lasagne och en varm macka. Jag drack cola ur glasflaska. Vid ett bort en bit ifrån vårt satt en person, ensam. Det högg till i mig. Hen satt där, såg helt lugn ut och tyckte säkert att det inte var något, varken jobbigt eller konstigt alls att sitta själv och äta lunch på ett Café vid Stigbergstorget i Göteborg. Det är inget konstigt heller, och borde inte vara något jobbigt. Jag tror bara att det är ett komplex i mig, jag är så rädd för att bli ensam, att inte ha någon, att jag tror att alla andra människor känner likadant, och så fort jag är själv någonstans, eller ser någon annan som är det, så blir jag rädd och det gör ont i hela mig.

Jag klarar inte av att se ensamma farbröder sitta på stans lokalfik, äta en dammsugare och surpla i sig en kopp svart kaffe, tugga långsamt och låta tiden försvinna i takt med det långsamma tuggandet. Jag klarar inte av att se personer som går själv på bio, som sitter där, själv med en popcorn-förpackning i knät.

Det är fel egentligen, att jag tänker så, för det är inget fel i att vara själv, det är bra att trivas i sitt eget sällskap, det är viktigt.

 

Min mamma har berättat för mig att en av hennes värsta mardrömmar är att drömma att hon vaknar på morgonen och inte har någon att ringa, ingen att höra av sig till. Alla är borta och hon är helt ensam. Jag kanske har fått det därifrån, jag vet inte. Kan känslor som denna sitta i generna?

 

Jag är en introvert person, som blir utmattad av att vara med för mycket människor, men det betyder inte att jag älskar att vara själv, tvärtom, jag tycker att det är läskigt att vara själv. Läskigt att hälla upp en kaffekopp, bre en macka och bara höra sina egna tankar. Ibland är det skönt, men jag blir rädd av det. Jag har varit med människor konstant i veckor nu, och idag har jag en oplanerad dag, själv, och det känns konstigt, det slog nog mot mig ganska hårt.

 

Barnet på fotbollsplanen fick sällskap av ett annat, lite längre barn, de sparkade på bollen ett tag, men nu har de gått.

 

 

22 Juni och skriverier som snurrar i mitt huvud

2017-06-22
14:06:39
Jag står på gränsen mellan hopp och förtvivlan. 
"Nu får det bära eller brista" säger du och jag känner hur världen sakta försvinner under mina fötter. 
Det gör så jävla ont ibland, livet. Jag kan inte förhålla mig till det, jag vet inte hur man gör. 
Jag vet verkligen inte hur man gör för att vara en sådan där person som man vill vara, som alla vill vara, vill ha. 
Men sedan tänker jag att en inte måste veta det. 
"Det får bära eller brista, det här" säger du, och jag tänker att det kanske är så ändå. Det blir som det blir.
Människor är dumma ibland, naiva och tror att vi ska veta allt, ha svar på allt, det är omöjligt. 
 
Jag förstår inte livet, men vem gör det egentligen? 
Det viktiga är väl att bara.. vara? 
Ibland försvinner världen under mina fötter, och det gör så jävla ont. 
Ibland står jag stadigt och mår bra, och det är så jävla skönt. 
Idag mår jag bra. 
 

happy people never fantasize

2017-04-24
17:03:00
 
Sol, regn, sol. 
Ingen ordning. 
Solen skiner men det är ett åskmoln inuti mig. 
Det regnar men det är en sol inuti mig. 
Jag är alltid fel, alltid annorlunda. 
Men jag tänker att det inte gör någonting. 
 
Hittar min glädje i fin musik
och tänker att nästan alla som har lyckats med någonting kreativt här i världen 
har en skörhet inom sig. 
Något som gör ont och som inte andra förstår. 
Jag försöker tänka att det är en kraft, fast att det känns som allt annat än en kraft. 
Blir arg när andra säger att ångest och psykisk ohälsa  
är en superkraft som en kan ha nytta av. 
Men tänker det ändå själv. 
För något måste en ju ha som kan hålla kvar en på fötter. 
 
Nu ska jag äta kardemummakaka och gå en promenad i solen. 
 
Fortsätt. Kram. 

vi ses på caféet och du är fortfarande det finaste jag vet

2017-04-06
21:57:29
En kan sitta på tunnelbanan, mellan Slussen och Gamla stan, och bara känna sig sådär genuint lycklig. Ni vet så att det nästan känns som att en mår illa för att en är så glad. Sedan kan en komma hem, bre en macka, kolla på ett avsnitt som blir några fler avsnitt av Bonusfamiljen på Svt-play. Det kanske blir ett Paradise hotell-avsnitt också och lite youtube-videos. Tiden rinner iväg och en är fortfarande sådär glad ni vet. Dagarna kan gå och nästa gång en sitter på tunnelbanan, denna gång mellan Mariatorget och Zinkensdamm, kan denna lycka ha gått över till ångest. Fast att en gör samma saker som när en var glad kan det ha blivit jobbiga tankar och känslor istället. Sedan kramar en, en vän som en tycker om, äter pizza och blir glad. Sedan skirver en ett svårt matteprov och blir ledsen, men sedan ringer en annan vän och pratar i en timme om saker som gör en skrattig, så blir en glad igen. Det varierar och jag vet att det gör det, men jag lär mig aldrig att hantera det. 
Det är inte alltid glädje och illamående av lycka. Det kan övergå i ångest, brutal ångest som gör att en är beredd att gå av tunnelbanan och gå resten av vägen, trots att det skulle ta några timmar. Det kan vara illamående av ångest. Ångest som i att inte kunna andas utan att det hugger till i halsen, ångest som i att skaka som att en har druckit 10 koppar kaffe. Men det går också över, och blir lyckligt illamående och skratt igen. 
 
Jag kommer aldrig kunna hantera min ångest men jag vet att allas liv går upp och ner, alla som har ett psyke lever ibland i en bergodalbana och det är bara att gilla läget ibland. 
Ta alltid ut lyckan i förskott och låt dig själv bli glad för allt, för sedan blir du ledsen, och sedan jätteglad igen. 
Låt dig själv känna. 
Jag tror att det kan vara viktigt. Fast, vad vet jag, egentligen?
 

Det hjälper inte, även om jag försöker

2017-03-21
09:40:00
Jag vaknade tidigt den morgonen. Redan vid sju hade jag gått upp, dragit upp rullgardinen och stod och lät solen kyssa min bleka hud. Duschen gav ifrån sig en varm stråle och jag schamponerade in håret och smörjde in kroppen med en kräm som doftade jordgubb, blev ren. Kaffet byttes ut mot en kopp ört-te som inte smakade speciellt gott, men jag drack upp det och kollade på Nyhetsmorgon samtidigt. Sipprade mellan tv-kanaler och försökte välja något som jag ville kolla på, men allt var dubbade röster, obehagliga nyhetssändningar och ointressanta vetenskapsprogram. Gav upp, lät te-koppen stå kvar på tv-bänken, ovetandes om att den några timmar senare skulle lämna ifrån sig en tunn rund cirkel som märke. Öppnade kylen igen och igen som att det ska uppstå någon sorts magi och att saker ska tillkomma i kylen bara av att jag stänger och öppnar den. Bredde en macka, la på gurkskivor och åt när jag inte orkade tänka ut något nytt, gott och fint att äta. Notiserna på mobilen var många, jag bläddrade igenom de, svarade, kollade på folks bilder och videos från kvällen innan och satte nästan mackan i halsen vid ett tillfälle. Instagram. Twitter. Facebook. Allt kollat och jag snörade på mig skorna, öppnade dörren, låste och gick ut. Klockan hade hunnit bli lite över elva och det var fortfarnde sol, men det blåste och jag ångrade genast att jag inte tog en varmare jacka. 
Gick in efter en halvtimme, la mig i sängen och där brast det. 
Där kom allt till mig som ett slag, nu orkade jag inte mer. 
Jag kan vakna tidigt, låta solen träffa min hud, dricka te, kolla på tv, duscsha länge, bli jätteren, gå på en promenad, få frisk luft. Men det går inte alltid, det går inte alltid att lappa över det som känns inuti mig med ytliga saker. Ibland kan en promenad räcka, ibland kan ett samtal med en kompis räcka, ibland kan ett avsnitt av min favrotiserie räcka, ibland kan det räcka med en kram eller ett ynka sms, till och med en ynka like på Instagram. Men ofta gör det inte det. Ibland känns det ändå, trots att jag är ren och fräsch och får solljus i ögonen. Iband lyckas ångesten ändå hugga tag om mig, i ett stadigt grepp och skaka om mig tills jag inte har någon balans alls. 
 
 
 
 
 
Ibland är såren djupare än så. 

hon lämna man och barn och huset, aldrig ångra hon beslutet. hon gav sig bara av

2017-03-19
09:51:56
 
Imorse när jag vaknade kände jag en otroligt ihärdig känsla av att jag bara ville packa väskan och åka till Paris. Ingen annanstans, bara Paris. Gud, jag har verkligen gått på den där "Paris-romantiseringen", har ju varit där och det var asmys men inte så speciellt. Kanske drömde en dröm om Paris i natt eller något. Eller så har det kanske att göra med att jag har börjat älska allt som är franskt. Vill inreda mitt rum med rutiga dukar, äta macarons, baguetter, sitta på ett café och skriva om allt jag ser, klä mig i randiga kläder och köpa franska tidningar trots att jag bara förstår några få ord på det språket. Jag gjorde nyss en fransk spellista och vill kolla på fransk konst. Ska nog plöja en fransk film snart, ångrar nästan att jag valde bort franska när jag började gymnasiet. Eller nej, det gör jag inte, för det var hemskt. Men franska är vad som gäller nu, vi får se hur jag känner när jag vaknar imorgon, eller om en vecka. 
Alltså gud, jag är verkligen en "periodare", kan hamna i perioder (som varar i allt från en timme till flera månader) då jag är helt inställd på en speciell grej och bara vill göra det. Alltså med allt, allt från kläder till mat. Igår när jag vaknde kände jag till exempel att jag ville lära mig allt om astrologi och typ köpa rökelser och ta tag i yogan. I dag är det franska som gäller. Är som han i det där barnprogramet som vaknar upp som olika personer varje dag, förstår ni vilket jag menar.. haha! Är allt en märklig filur, men jag blir väl lätt uttråkad och trött på saker antar jag. Vill alltid ha nytt, vilket både är positit och negativt. Känner ni igen er i det här, på något sätt? 
Någon som är sugen på att hänga med till Paris i en helg eller så?:p Ha en fin söndag hörni! Puss. 

Om att lägga ner tid på rätt människor och slopa resten

2017-03-18
09:49:00
Jag vet inte mycket om livet, egentligen, jag är bara sjutton år och går bara i ettan på gymnasiet. Men det finns en sak som jag faktiskt vet, en sak som jag vill understryka för er för att jag tycker att det är så viktigt: Lägg inte ner tid på fel människor. När jag har mått som sämst har det många gånger förvärrats av att jag har människor runt omkring mig som dragit ner mig, som inte peppat mig utan istället bara sett det negativa i allt och inte gett mig något. En kan inte begära att andra människor alltid ska finnas där, stötta och hjälpa en. Men ibland känner en verkligen att vissa människor bara tar energi istället för att ge. Ibland har en nog inte ens en anledning till varför dessa människor drar ner en, det bara är så, alla människor klickar inte med varandra och varför någon människa drar ur energi ur en behöver inte alltid betyda att den människan är hemsk och självisk. Det kan såklart vara så ibland, men jag menar bara att det inte alltid behöver vara roten till problemet. När det är så har en som människa rätt att inte lägga ner energi på den personen. Det tycker jag verkligen. Ibland kan en såklart gå till botten med det och försöka förstå varför den här människan är på det här sättet eller varför den får en att känna såhär. Just nu har jag så bra människor runt omkring mig och det utgör helt ärligt 80% av varför jag fortfarande kämpar på och fortfarande verkligen försöker leva mitt liv så bra jag kan, med de förutsättningar och så vidare som jag har. Och om jag någon gång känner att jag inte trivs med människor i ett speciellt samanhang eller liknande, så försöker jag alltid ha en röst i bakhuvudet som säger till mig att det är helt okej att känna så. Om jag jämför nu med för bara typ ett-två år sedan så har jag verkligen blivit bättre på det där, att sortera bland mina relationer och inse att jag inte måste finnas där för alla och vara alla till lags. Jag har ett slags "komplex" inom mig som säger åt mig att jag måste vara en bra och rolig person, som alltid ställer upp för folk, är rolig ur andras ögon och så vidare. Detta leder till att jag ofta får ångest när jag har varit med människor, för att jag får en känsla av att jag inte har varit en tillräckligt bra och rolig person. Det kan vara allt från att jag har varit hos tansläkaren till att jag har varit med en kompis. Men jag försöker verkligen jobba bort det, för det är inte alls hållbart i längden. Varför ska jag ställa upp för folk som inte ställer upp för mig? Varför ska jag vara med människor, ens tänka och lägga ner energi på människor som suger ut energi ur mig? Jag tycker att en ska ta den energin och applicera på de människor och i de reltioner som betyder något för en. 
För att på samma sätt som det är viktigt att inte omringa sig av dåliga människor så tycker jag att det är så viktigt att värna om de relationer som faktiskt fungerar bra och som en trivs i. Våga ta kontakt med personer som du tror att du kommer klicka med, vågra prata med folk (det är svårt, trust me, jag vet) och var snäll mot de runt omkring dig. Det är faktiskt inte så mycket begärt. Om jag inte skulle våga ta kontakt med personer jag inte känner skulle jag aldrig lärt känna till exempel Meja, som ni vet är min närmsta vän just nu, som jag tycker så jäkla mycket om och som har hjälpt mig så mycket och funnits där för mig. Henne kontaktade jag angående en Håkan-grej och det ledde till en jättefin och värdefull vänskap som jag är så tacksam över. 
Så: Slopa de människorna som bara drar ut energi ur dig, värna om de som du tycker om. Jag tror att det är ett steg till att må bättre och känna sig mer tillfredställd, i alla fall om en känner att en lätt hamnar i de här osunda relationerna som bara tar energi. Tror att det är viktigt att tänka på det här, jag måste tänka mer på det här. Jag jobbar verkligen fortfarande på det och försöker tänka på det varje dag. Att värna om sina relationer och inte lägga ner tid på de som inte förtjänar det.
 
Lökig bild, men tycker att den är mysig. Hehe<3
Puss! 

Åttonde mars

2017-03-08
21:51:37
Hej gobitar!
 
 
Onsdag idag och jag har hela dagen gått och tänkt att det är torsdag. Jaja, snart helg. Igår efter skolan gick jag hem till Meja och sov där i natt, alltid lika mysigt. Tycker så mycket om henne, min Mejpis. Vi pluggade inför ett matteprov som båda hade idag (det var så svårt!! gick nog inte så bra, aja finns ändå inget att göra åt det nu). Efter skolan idag drog Sofia, Angelika och jag till Café 44 och fikade (de har så jäkla goda saker där och det är billigt+ allt veganskt, dra dit någon gång om du är i Stockholm och har möjlighet/ känner för't). Sedan åkte vi till Norra Latin på en demonstration, för att det är internationella kvinnodagen idag. Känns viktigt att vara med på sådant. Det är helt otroligt och sorgligt att vi fortfarande behöver sådant här, att samma rättigheter och lika värde för alla människor på denna jord inte är accepterat än. Att kvinnor tjänar mindre än män, att icke-mäns kroppar sexualiseras och objektifieras som att de bara är något värda om de är accepterade av en manlig blick, att pressen i skolan är så mycket högre på tjejer för att vi väntas prestera till skillnad från killarna, att vi från så ung ålder lär oss att killar beter sig som de beter sig, och om en kille på dagis var jobbig och klängig var det bara för att han var kär i en. Det är fortfarande så, om en man tittar obehagligt på mig, taffsar, tutar med bilen, då ska vi bara ta det som en komplimang för att det betyder att "han tycker bara att du är snygg, bli glad". Men nu är det så, vi har en så lång väg kvar tills vi har ett jämställt och solidariskt samhälle och tills dess ska vi kämpa, så att nästa generation eller den efter slipper. För att världen en dag ska vara rättvis. Det är viktigt. Puss. Vi hörs!

tankar kring alla hjärtans dag

2017-02-11
11:42:14
Det är alla hjärtans dag på tisdag. En dag som jag inte alls kan uppskatta, och aldrig har kunnat. Jag vill inte dra ner på ert humör och om ni är peppade inför alla hjärtans dag och tycker att det är en bra dag så ska jag låta er känna så. Om ni provoceras av folk som inte känner lika kan ni sluta läsa här och nu. 
Jag har aldrig "firat" alla hjärtans dag på något speciellt sätt, har likosm inga traditioner knutna till den dagen så den betyder ingenting för mig. Jag kan såklart hitta på saker då men det är verkligen bara en vanlig dag för mig. Vet att alla har väldigt olika åsikter, traditioner och så vidare när det kommer till alla hjärtans dag. 
 
Jag har i alla fall som sagt lite svårt för alla hjärtans dag. För mig finns det ingen som helst innerbörd i den dagen, jag gillar den inte speciellt mycket. Det vänder sig i mig när jag tänker på den, det gör lite ont i mig. Faktiskt. Det finns många anlednigar till det. För det första så tror jag att jag har väldigt svårt för saker som ska vara så himla mysigt och bra, bara för att det är en viss dag. Jag tycker som ni säkert vet inte om nyårsafton speciellt mycket, för att kraven på den dagen/natten är så otroligt höga och det känns bara överskattat och onödigt. Jul och min egen födelsedag har jag börjat få allt svårare för, just för att allt ska vara så himla mysigt då. Bara för att liksom, det är en oskriven regel att det ska vara så. Tänk er liksom en släktmiddag där den enda anledningen till att alla samlas och ses är för att vi har samma blod och råkar vara släkt. Annars bryr vi oss inte alls om varandra. Haha, det låter kanske jättetöntigt och negativt (jag sämen jag har så svårt för sådant. Att bara låtsas liksom, bara för att "det ska vara så". Jag säger verkligen inte att en inte får tycka om dagar som alla hjärtans dag, julafton, nyår, släktträffar och så vidare. Jag kan gilla julen på vissa sätt, jag kan gilla att vara med min släkt, såklart. Det är bara själva grejen att det är så påtvingat som gör mig lite illamående. 
En annan anledning till att alla hjärtans dag inte faller mig i smaken är att det för mig bara är en dag som finns för att affärerna ska sälja så mycket som möjligt. Den genomsyras av kapitalismen och konsumtionspressen med alla chokladhjärtan, gulliga nallar och röda rosor. En ska köpa köpa köpa så mycket hela tiden och det är rätt problematiskt i vissa fall. 
Den sista och främsta anledningen till varför alla hjärtans dag verkligen kan göra mig ledsen är när jag tänker på alla de människor som känner sig ensamma. Dagar som alla hjärtans dag, julafton, nyår, födelsedagar och så vidare är som jag skrev tidigare, dagar som ska vara så himla bra och en ska umgås med familj, vänner och nära och kära generellt. En ska visa uppskattning och kärlek. Det ställs skyhöga krav. Detta leder till att jättemånga människor känner sig ensamma just för att de inte har några. De har inga vänner, de har inga nära och kära, ingen familj, ingen alls. Eller så har de det men känner sig ändå ensamma för att den känslan blir extra påtaglig när allt runtomkring en är kärlek och gemenskap. Dagar som dessa är de dagarna då det begås mest självmord i världen. För att folk känner sig ensama. 
Jag kan omöjligt tycka om en dag som gör att folk känner sig så misslckade att de tar livet av sig. Det är omöjligt för mig. Varför kan vi inte visa kärlek varje dag? Vara snälla och fina mot varandra i allra största mån i den utsträckning vi kan och orkar, hela tiden. Istället för att klämma in det på vissa dagar som ska vara så perfekta. Det gör bara att kraven blir skyhöga och ensamhet- och otilräcklighetskänslor blir extra påtagliga hos många människor. 
Och det gör mig ledsen, för ensamnhet är en av de jävligaste känslorna som finns. 
 
 
Om några dagar är det alla hjärtans dag och jag hoppas att du vet att du inte är ensam i någonting alls, ingen känsla är dum eller konstig eller fel. Det är bara en dag, ett hopkok av mörka och ljusa timmar och den är över snart. Om du inte gillar alla hjärtans dag så är du inte ensam om det. Om du o andra sidan gillar alla hjärtans dag så får jag hoppas att du får en bra dag, utan för höga krav och annan skit. PUSS. KRAM. 

var snäll!!!!

2017-02-09
21:31:46
 
Backa varandra. Var snälla mot varandra. Det är en så otroligt underskattad egenskap, att vara snäll. Underskattad för att den tas för givet när den är så viktig. Var snälla mot varandra!!! Snälla var det. Se er omkring och ta hand om varandra. Inkludera folk och BACKA varandra. Snälla! 

att vara varken eller

2017-01-31
18:30:55
 
Jag kan ibland känna mig lite maodeprissiv, vilket är ett en i perioder mår jättebra, har jättehög självkänsla, är social och så vidare, för att sedan falla ner till botten och må jättedåligt istället. Att en är liksom antingen eller hela tiden. Jag pratade om det här med en kompis nyss och det är verkligen intressant, hur det kommer sig att det är så. Jag är inte bipolär, för jag har inte perioder då jag gör jättekonstiga saker och perioder då jag är raka motsatsen, gör ingenting förutom att ligga under täcket och vara jätteledsen. Det är bara mina känslor som jag kan känna det här på och som får mig att tro att jag har en släng manodeprissivitit i mig (haha vad konstigt formulerat, men ni förstår nog). Ibland sprudlar jag av ideér och tankar medan jag vissa dagar och stunder inte har ork alls till att skriva, måla, läsa och göra alla de kreativa sakerna som jag egentligen älskar. 
Jag känner verkligen alltid att jag antingen är glad eller ledsen. Antingen är jag supersäker i mig själv och tänker att ingenting kan gå emot mig, och ibland skäms jag över att vara jag och känner att allt jag gör blir fel. Jag är medveten om det här och därför blir det svårt för mig att njuta av riktigt bra stunder i livet, för att jag tänker att jag snart kommer falla tillbaka ner på botten. Det är som att när jag är glad så går jag ständigt och väntar på det där fallet och den där motgången. Det suger. Jag är en känslomänniska, det är väl bara så det är. 
 
För en annan sak som jag också har lagt märke till är att jag påverkas lätt av saker. Minsta lilla grej kan göra mig så ledsen, på samma sätt som att småsaker kan göra mig väldigt glad. Ett exempel är idag när jag satt på tunnelbanan, trött efter en skoldag, hade lite småont i huvudet och så vidare. Så kliver det på en person som börjar prata med en förälder och ett barn som sitter på sätena snett-mittemot hen. Personen börjar prata med de och berättar att hen har stått ute i flera timmar idag och umgåtts med hemlösa personer, och bjudit de på kaffe, te och mackor. Där fylldes jag av lycka ända ut i fingertopparna. Jag tycker att det är så fint och det gjorde mig väldigt glad. 
Ett annat exempel är när jag har varit taggad på att äta en speciell mat till middag, men så är det en annan mat som serveras när jag kommer hem. Då kan jag istället fyllas av negativa och jobbiga känslor. En sådan liten sak kan verkligen göra mig jätteledsen, jag är jättedålig på att hantera när saker ändras i sista minuten eller när jag har förväntat mig något som sedan inte blir. Då blir jag jättebesviken. Därför har jag ett stort behov av att planera mycket och vill alltid ha koll. För att det inte ska uppstå sådana där jobbiga situationer när jag blir besiken eller ledsen för att något inte blir som jag tror. Det känns liksom som att det rinner bläck igenom hela min kropp. Från huvudet och ut i tårna. Förstår ni vad jag menar? Småsaker påverkar mig så mycket. Jag försöker se allt detta från den positiva sidan. Att detta säkert kan göra mig till en mer sympatisk människa, som förstår hur andra känner och kan vara ett stöd för andra, i och med att jag alltid är full av så mycket olika känslor. Även att det är fint att känna mycket, trots att det suger asmycket när en mår som sämst. Hellre detta än att alltid gå runt och känna något mellanting, faktiskt. Skulle dock vilja vara lite mer stabil i mitt humör, för det här har verkligen en tendens att ta all min energi. Hur ser ni på det här? Kan ni känna igen er i något av det jag har skrivit? Jätteintressant att höra andras tankar och upplevelser kring olika saker, tycker jag. Puss<3. 
 

om lycka och att försöka lappa över ångesten

2017-01-24
21:03:58
Jag var hos min kurator i måndags och kom ut därifrån med känslor upp till öronen. Vilket jag alltid gör när jag har pratat med någon på det sättet. Tom och lättad på samma gång. Vi pratade lite om att vi lever i en skev tid där vi hela tiden jämför oss med andra, i allt. Prestationer, utseende, vänner, partners, ALLT. Att vi hela tiden vill nå saker för att uppnå allt som samhället säger åt oss att uppnå. Så är det ju. Det är som att vi har blivit så hjärntvättade att vi tror att vi ska finna lycka i prestationer och materiella ting. Visst kan kortvarig lycka finnas i det men den riktiga lyckan, den som sitter i och undermedvetet får en att fortsätta. Den går nog inte att finna i det materiella och kortvariga. Tror inte jag. 
Jag har tänkt på det där, på hur mycket jag hela tiden kämpar för att uppnå allt som en ska uppnå enligt samhället. Jag vill säga att jag är en självsäker person som inte bryr mig om allt som heter status och krav, jag är självständig till viss del men jag bryr mig faktiskt väldigt mycket om vad andra tycker och tänker om mig och känner mig ofta otillräcklig jämfört med andra. 
Det är som att jag hela tiden har något att uppnå, som att jag aldrig blir nöjd. Jag tänker att allt är en nystart där jag kan nå det jag vill nå. När jag gick i nian ville jag börja gymnasiet och tänkte att då kommer allt ordna sig. Det gjorde det ju inte. Kroppen och psyket hänger med, även in i gymnasiebyggnaden. Jag satte nog väldigt höga krav på hur gymnasiet skulle bli, utifrån vad andra hade sagt och utifrån vad jag hade byggt upp i mitt huvud. Mycket blev som jag ville, jag har träffat jättefina vänner, trivs och tycker liksom om att vara i skolan. Men som jag skrev innan, psyket hänger med. Jag kan inte komma ifrån det, vad jag än gör. Jag kan börja i en ny skola, köpa nytt smink, nya kläder, lära känna nya människor. Men det hänger fortfarande kvar där i magen. Det går inte att smita från sin ångest. 
Jag måste försöka lära mig det. Att hur mycket jag än försöker lappa över min ångest med grejer så finns den alltid kvar där under och kommer någon gång komma fram. Det gäller att finnas i den och acceptera den, istället för att försöka gömma undan den. Lite kvällstankar, min hjärna går verkligen på högvarv vid den här tiden på dygnet. Hoppas att ni förstår och kan ta till er av något av allt detta blaj haha. Puss<3. 

lägenhetsdrömmar

2016-12-28
13:02:18
Ibland får jag kickar och vill bara flytta. Jag vill flytta hemifrån, till en liten mysig lägenhet i typ Vasastan eller kUngsholmen (enklare sagt än gjort dock, för fytusan vad dyrt det är i Stockholm. Men drömma kan en). Ett eget hem som jag kan inreda precis som jag vill och bjuda hem kompisar och familj på middagar. Jag skulle nog känna mig väldigt ensam om jag bodde själv, jag kan känna av det om min familj bara är borta en kväll. Men det är väl något en bara måste lära sig tänker jag. Men förstår ni vad jag menar? Jag älskar att kolla på lägenheter på hemnet och inredningsbilder på Tumblr, det är så mysigt och får mig att sväva iväg i tankarna. 
 

Jag borde gjort något, så mycket tidigare

2016-12-22
17:22:00
TW: psykisk ohälsa.
 
I sjuan, när jag vaknade med ångest över att behöva gå till skolan. Inte för att jag inte trivdes, för det gjorde jag. Utan för att det bara kändes så jäkla tungt, alltihop. Att behöva gå samma väg, behöva se honom som inte såg mig, dra på mig samma slitna kläder, kamma igenom håret. Allt som var vardag blev ångest. Då borde jag sökt hjälp. 
 
I åttan när ett helt år var mörker och jag kände mig exkluderad överallt. Då borde jag sökt hjälp. 
 
I nian när jag hade ångest i princip varje dag, men skämdes över det. När jag fick hjärtklappning och behövde låsa in mig på skoltoan och bara andas. Då borde jag sökt hjälp. 
 
Alla gånger jag har låtsas att jag har varit sjuk men egentligen haft ångest och stannat hemma från skolan på grund av det. Alla gånger när jag har undvik sociala tillställningar på grund av rädsla att inte passa in. Alla gånger jag har suttit bland folk men kännt mig som världens mest ensamma människa, och bara stirrat in i väggen. Då borde jag sökt hjälp.
 
Och till slut gjorde jag det. Jag gick till kuratorn, pratade ut, berättade och grät ner oberäknerligt många servetter. Tre år senare fick jag prata ut med någon utomstående och det var så skönt. Tre år senare lät jag mig själv lätta på det jag bar på. Jag har svårt att inse att mina problem ska tas på allvar. För vad har jag att må dåligt över? Jag har inte varit med om massa traumatiska händelser, jag har ett bra liv. Egentligen. Så vem är jag att må dåligt?
Jag har generell ångest och har inte alltid någon anledning till mitt mående. Men det är ändå lika viktigt att jag ska få ta itu med det och prata om det, som det är för alla andra. Och när jag inte orkar prata om det, ska jag inte heller behöva göra det.
 
Jag blir så arg på mig själv, att jag inte insåg tidigare att jag inte var värd skiten. Att jag inte förstod att det inte var mitt fel. För det är inte mitt fel, det är ingens fel. Och om det nu är någons fel så är det samhällets fel att det är tabu att prata om psykisk ohälsa, det är samhället jag blir arg på. Samhället och alla ramar och normer. Jag hatar normer och ramar. Jag hatar att behöva passa in samtidigt som en inte ska göra det. Jag hatar tvåkönsnormen, heteronormen, cisnormen, alkoholnormen, kroppsnormer. 
Jag hatar normen som säger åt oss att psykisk ohälsa är fel, som säger att vi inte får sjukanmäla oss för ångest när vi får göra det om vi har feber. Den psykiska hälsan är minst lika viktig som den fysiska och det är så viktigt att alla får in det i sina huvuden. Ta ditt mående på allvar, det gör jag nu, efter några år. För jag har insett hur viktigt det är.  Jag vill skriva om det här. Jag vill verkligen, för det är enligt mig något av det viktigaste som finns, att vi tar sådant här på allvar och pratar om dåligt mående. Även om det är läskigt, för jag är så himla rädd att folk ska tycka synd om mig. Det är inte synd om mig. Men vems fel är det egentligen att det är läskigt att prata om det? Samhällets. Och det borde brytas, nu. Jag orkar inte att det är tabu med psykisk ohälsa. 
 
En är inte konstig bara för att en lider av psykiska besvär och hjärnspöken. Det är inget fel och inget konstigt alls. Jag mår bra men är ledsen ibland. Jag mår bra men har ångest ibland. Jag mår bra men sover ibland igenom hela dagar för att jag inte ser någon anlednig till att gå upp. 
Jag mår bra. 
 

Ångesten, gamle vän

2016-09-24
14:30:30
En kurator sa en gång till mig att alla har ångest, även bebisar. Att det inte är något konstigt, inget att skämmas över. Ändå är det ett så tabubelagt ämne vilket gör att många som lider av psykiska besvär tycker att det är jobbigt att vara öppen med det. En behöver inte vara öppen med det men det är synd att det ska vara så himla tabubelagt. Jag tycker att det inte är så svårt att prata om psykisk ohälsa generellt, det gör jag gärna. Men att prata om min egen ångest är allt svårare, det tycker jag är jättejobbigt tyvärr. 
Det finns inga regler som en kan följa och sedan vara kvitt ångesten, det finns inga magiska piller eller hemliga ramsor. Men jag har ändå några tips till er, några knep som jag ofta tar till mig av eller tänker på när jag mår dåligt. Som inte gör att ångesten försvinner för alltid men som kanske kan göra det lite lättare att andas och tänka klart.
Hoppas att i alla fall något kan hjälpa er lite. Kram<3. 
 
 
 
- Det är okej att inte orka. Ett ganska trist tips kanske, men det är så viktigt att komma ihåg att hur du än mår så är det okej. Det är okej att verkligen inte orka upp ur sängen en dag, ligga kvar där hela dagen och vrida och vända sig istället för att gå till skolan. Det är okej att inte orka prata med någon om det, för jag vet att det är det främsta tipset en får när en säger att en mår dåligt. Och visst, det kan absolut hjälpa i många situationer, men du måste inte prata om det. Du måste inte ta itu med det på en gång. Det är okej att bara känna det och låta det vara. Det är helt okej att tappa allt och falla ner på botten, vi är bara människor. 
 
- Gå ut och gå. Frisk luft kan verkligen hjälpa, inte alltid men ibland. Att sätta på sig det första klädesplagg en kommer åt, snöra på skorna och gå ut i bara några minuter, eller upp till en timme. Avgör själv hur länge men att bara komma ut och andas ren luft kan kännas skönt.
 
- Ta en lång dusch/ bad. Kanske inte det bästa om en tänker ur miljöaspekter, men någon gång ibland kan en unna sig en lång varm dusch. Att sitta ner i duschen/ badkaret/ vad en nu har och bara tänka. Det är väldigt fint, kan hjälpa i alla fall mig en del. 
 
 
 
- Städa. Det här är ett SÅ bra tips. Jag vet att olika saker hjälper beroende på person och så vidare men när jag städar och har ångest känns det som att jag på något sätt lurar min kropp att jag mår bra. Jag gjorde detta senast för några dagar sedan när jag kände mig skör och det hjälpte en del. Jätteskumt men bra. Sätt på bra musik på hög volym och städa rummet. Det kan verkligen hjälpa mig. 
 
- Det är inte ditt fel. Det är inte något som helst fel på dig bara för att du mår dåligt, och det är inte ditt fel att du mår som du mår. Jag vet att det är lätt att lägga över skulden på sig själv när en har ångest, men gör inte det. För du kan inte hjälpa det, det är inte ditt fel. Jag lovar.
 
- Skriv. Mitt sista tips och ett tips som jag vet har hjälpt för mig, ofta. Antingen bara skriva ner hur allt känns, var det känns och så vidare, men ibland kan det kännas läskigt. Då brukar jag bara hitta på egna historier om personer som känner som jag. Helt enkelt skriva fiktivt om känslorna jag känner. 
 
Puss. Du e fett bra, kom ihåg det. 

Ingen får märka. Ingen får se.

2016-09-17
11:19:00
Det är torsdag, utanför fönstret spelar några äldre elever fotboll och solen silar sig in genom de nerdragna persienerna. Jag sitter på en mattelektion, försöker förstå någonting men talen bara hoppar omkring i mitt huvud så jag struntar i det. Kollar tumblr och låter tiden gå istället. En timme senare är det lunch, broccolibiffar med potatis serveras idag och jag trampar i en hög med vitlökssås när jag tar maten. Mina svarta strumpbyxor blir kladdiga och jag blir irriterad. 
Går in på toaletten. Torkar bort vitlökssås och kollar mig i spegelen. Min mascara är klumpig och ser ut som spindelben, jag har en röd finne i pannan. 
Vi har idrott. Pratar om varför en ska röra på sig, att det är bra både för det fysiska och det psykiska. Att en mår bättre av motion. 
Jag tänker att det stämmer inte alls. För hur mycket jag än rör på mig blir det inte bättre, jag har fortfarande kvar den gnagande känslan i magen och tårarna som ibland ligger under ögonlocken, redo att forsa ner för mina bleka kinder. 
Jag känner så mycket. Jag tänker så mycket. 
Tänker att jag kanske inte borde klä mig som jag gör om jag vill passa in, att jag inte räcker till och att jag redan ligger efter i matten. 
Somnar på historielektionen och skrattar bort en samhälls-lektion. 
Slutar klockan tre och snörar på mig skorna långsamt. Som att tiden inte spelar någon roll, inte när jag känner så som jag gör. Inte när kroppen skakar av ångest och mina strumpbyxor luktar vitlökssås efter lunchen. 
Inte när jag har ont överallt på grund av alla tankar som vägrar lämna mitt huvud. 
Går sakta till bussen och börjar gråta på tåget. Torkar snabbt bort det. 
Ingen får märka. 
Ingen får se. 
Hur jag faktiskt mår. 
 

Vykort från sommaren som var, och lite tankar

2016-09-15
15:30:00
 
Här ovanför ser ni några fina stunder från i somras. 
Nu har jag gått i gymnasiet i ungefär tre veckor, på onsdag är det en månad tror jag. JESUS vad snabbt tiden går. Jag trivs, det känns bra. Skolan känns bra, klassen är toppen och det är bra helt enkelt. Jag har blivit lite stressad angående själva skolarbetet, det är väl det enda negativa. Men jag var ju beredd på det så det funkar bra ändå. Utöver det så är jag lite mosig just nu, jag har haft ganska mycket ångest ett tag och det suger ju. Jag tycker att det är jätteläskligt att sitta och skiva det här, då jag har ganska svårt för att vara öppen med det jag känner, jag håller det gärna inom mig. Men samtidigt vill jag bli bättre på att vara öppen med hur jag mår då det inte är en självklarhet att alltid må bra. Våra psyken förtjänar att bli behandlade precis som det fysiska. Är det något som är fel så ska det tas på allvar och det ska inte behöva vara så himla tabubelagt. 
Jag försöker omringa mig med människor som bryr sig om mig och som jag tycker om, försöker att ta det lugnt. Med allt. Tänka att betyg och prestation inte är allt, att det är okej att ha lite fettigt hår en dag i skolan. En hinner inte alltid tvätta håret. Det är okej att stanna hemma från skolan vissa dagar, det är okej att skratta högt vid fel tillfällen och tänka att allt är jättebra för att timmen efter gråta på toaletten. Jag försöker bara ta dagarna som de kommer och inte tänka så mycket, även om det ofta är väldigt svårt. Jag vet inte vad det här är för inlägg, jag bara skriver, och tänker inte så mycket. Det blir väl ett helt vanligt gammalt blogginlägg med massa tankar bara. Känns skönt att skriva av sig ibland. 
PUSS på er. Hur mår ni?
Nu ska jag äta digestive-kex i sängen, haaade! 

Hösten är här nu

2016-08-18
12:33:00
Hösten är här nu. Nästan i alla fall. 
Jag dricker te, har på mig en stor och stickad tröja,
har tända doftljus som luktar mörkt och varmt och lyssnar
på min nya höst-lista på Spotify. 
Jag börjar skolan nästa vecka. 
Jag börjar gymnasiet. 
Det är läskigt men kul. 
Mest kul. 
Det blir allt kallare ute och jag blir allt varmare inuti. 
Jag känner så mycket på hösten. 
Jag är glad över te ur stora koppar och löven som snart ligger på marken. 
Jag har ångest ibland. 
Det kommer jag nog inte undan helt tror jag. 
Men när jag inte har det njuter jag av varmt kaffe,
havregrynsgröt på morgonen och skratt med vänner. 
 
Hösten är här nu. Nästan i alla fall. 
 
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0