Skriva

2017-07-05
18:43:00
"Den här sommaren ska jag skriva 500 ord varje dag", tänkte jag på sommarlovets första dag när jag precis sett ett inlägg i facebook-gruppen "Skrivgäris" (så bra himla grupp! Bra pepp för alla gäris och icke-binäris som gillar att skirva), om att göra just det, skriva 500 ord varje dag i några dagar. Jag tänkte att hela sommaren är en rimlig tid, det höll i en vecka, sedan kändes det för mycket på rutin och jag slutade. Det kändes bra att skriva varje dag, men det blev liksom tråkigt. Det är svårt att skriva, det är det roligaste och bästa och finaste jag vet men det är så jäkla svårt och när saker blir för mycket på rutin kan jag ibland tappa suget efter det, vilket nog inte är så konstigt egentligen. Jag tror att folk underskattar skrivande. Underskattar författare, krönikörer, bloggare, ledarskribenter och allt vad det är. 
Jag ska skriva, jag vill skriva och en dag ska min alldeles egen bok stå på Akademibokhandelns hyllor runt om i landet. Mitt namn, min text, mina ord och mina känslor ska pryda hyllan. Den ska pryda alla bibliotek också, och senare folks bokhyllor, nattduksbord, knän på tunnelbanan, den ska ligga slarvigt slängd i någons säng, som att man precis läst, men sedan har någon ropat att middagen är klar så man lägger den där, för att fortsätta läsa senare. Den ska vara en sådan som fastnar i folks huvuden, som man inte kan sluta läsa, en bok där man vill stryka under texten med färgpennor och vika hundöron i kanterna. Den ska läsas och beröra. Så är det bara, men det är svårt, men det stoppar inte mig. 
 
Nu ska jag skriva. Och skriva skriva skriva. 

En text om ensamhet

2017-07-04
13:33:00

“Ensamhet är nog det jävligaste som finns” sa en person i en film som jag precis kollade på.

Jag tänker att det nog är så, i alla fall i det här priviligerade landet som vi bor i. Jag är inte ensam. Jag har personer som jag tycker om och som tycker om mig, som vill vara med mig och som ger mig bekräftelse, som jag vill vara med och som jag bekräftar, men ändå så är ensamhet en av de mest återkommande känslorna i mig.

Imorse vaknade jag sent, i ett tomt hus, med en lillasyster som är på landet och mamma och pappa som är på jobbet. Jag gick upp, gjorde en macka, varsamt skar jag ut ost i tunna skivor och la de på mackan, skivade gurka, la på salladsblad och paprika. Sakta. Jag har märkt att om man gör saker sakta när man har ångest, och verkligen koncentrerar sig på det, så försvinner tankarna och känslorna lite ett tag. Jag kände mig ensam och gjorde allt sakta. Kaffet hällde jag upp i min rosa muminmugg, sakta men säkert. Jag satte mig vid köksbordet, slog på datorn, åt min mat, skickade iväg snaps till några kompisar och kollade på filmen som fick igång de här tankarna hos mig. Utanför fönstret spelar ett barn fotboll, hen har grön jacka på sig och skjuter gång på gång in bollen i det vitmålade, slitna trä-målet som har stått där i flera år. Gruset blåser när den vita bollen rullar fram i snabb fart, barnet springer fram och tillbaka, runt, runt, hela tiden med blicken fäst på bollen. Det gör ont i mig. För att hen är själv. Barnet ute på fotbollsplanen, som leker med bollen tänker säkert inte alls på det, att det är synd om hen, och det är väl inte ens det, egentligen. Hen vet inte om att några meter bort, sitter jag vid mitt köksbord, iaktar och skriver ner hur det känns i mig när jag ser hen springa runt där ute med bollen.

 

Jag var i Göteborg förra veckan, och en dag var vi inne på ett café och åt lunch, det var fint och mysigt, jag och min kompis delade på en vegetarisk lasagne och en varm macka. Jag drack cola ur glasflaska. Vid ett bort en bit ifrån vårt satt en person, ensam. Det högg till i mig. Hen satt där, såg helt lugn ut och tyckte säkert att det inte var något, varken jobbigt eller konstigt alls att sitta själv och äta lunch på ett Café vid Stigbergstorget i Göteborg. Det är inget konstigt heller, och borde inte vara något jobbigt. Jag tror bara att det är ett komplex i mig, jag är så rädd för att bli ensam, att inte ha någon, att jag tror att alla andra människor känner likadant, och så fort jag är själv någonstans, eller ser någon annan som är det, så blir jag rädd och det gör ont i hela mig.

Jag klarar inte av att se ensamma farbröder sitta på stans lokalfik, äta en dammsugare och surpla i sig en kopp svart kaffe, tugga långsamt och låta tiden försvinna i takt med det långsamma tuggandet. Jag klarar inte av att se personer som går själv på bio, som sitter där, själv med en popcorn-förpackning i knät.

Det är fel egentligen, att jag tänker så, för det är inget fel i att vara själv, det är bra att trivas i sitt eget sällskap, det är viktigt.

 

Min mamma har berättat för mig att en av hennes värsta mardrömmar är att drömma att hon vaknar på morgonen och inte har någon att ringa, ingen att höra av sig till. Alla är borta och hon är helt ensam. Jag kanske har fått det därifrån, jag vet inte. Kan känslor som denna sitta i generna?

 

Jag är en introvert person, som blir utmattad av att vara med för mycket människor, men det betyder inte att jag älskar att vara själv, tvärtom, jag tycker att det är läskigt att vara själv. Läskigt att hälla upp en kaffekopp, bre en macka och bara höra sina egna tankar. Ibland är det skönt, men jag blir rädd av det. Jag har varit med människor konstant i veckor nu, och idag har jag en oplanerad dag, själv, och det känns konstigt, det slog nog mot mig ganska hårt.

 

Barnet på fotbollsplanen fick sällskap av ett annat, lite längre barn, de sparkade på bollen ett tag, men nu har de gått.

 

 

det går inte

2017-07-02
11:55:42
Jag kokar några koppar kaffe, dricker upp alla i ett nafs. Det smakar beskt och gott och jag känner hur hela kroppen vaknar upp av koffeinet. Två timmar senare sitter jag på mitt rum,  försöker skriva ner hur det känns, formulerar ord och meningar som ska binda ihop sig till en lång fläta av text. Det går inte. Jag sätter på musik, läser några rader ur min favoritblogg, läser en bra text på en blogg, för att få inspiration. Det går inte. Det går inte att skriva om allt, inte hela tiden. Det går inte att förklara hur det känns i mig när ångesten äter upp mig, när jag ligger ensam i min säng och går sönder, det går inte alltid att formulera i ord hur det känns i mig när jag är med dig. Hur det bubblar och sprakar och känns, så mycket hela tiden. Det går inte att formulera vissa känslor, och det är jättejobbigt, för jag känner mycket och skriver mycket, och ibland går det inte. Ibland går det, ibland går det jätebra, ibland inte.
 
Nu kommer jag inte ens på mer att skriva här. Jag ska nog göra mer kaffe nu, och känna hur koffeinet tickar in. 

22 Juni och skriverier som snurrar i mitt huvud

2017-06-22
14:06:39
Jag står på gränsen mellan hopp och förtvivlan. 
"Nu får det bära eller brista" säger du och jag känner hur världen sakta försvinner under mina fötter. 
Det gör så jävla ont ibland, livet. Jag kan inte förhålla mig till det, jag vet inte hur man gör. 
Jag vet verkligen inte hur man gör för att vara en sådan där person som man vill vara, som alla vill vara, vill ha. 
Men sedan tänker jag att en inte måste veta det. 
"Det får bära eller brista, det här" säger du, och jag tänker att det kanske är så ändå. Det blir som det blir.
Människor är dumma ibland, naiva och tror att vi ska veta allt, ha svar på allt, det är omöjligt. 
 
Jag förstår inte livet, men vem gör det egentligen? 
Det viktiga är väl att bara.. vara? 
Ibland försvinner världen under mina fötter, och det gör så jävla ont. 
Ibland står jag stadigt och mår bra, och det är så jävla skönt. 
Idag mår jag bra. 
 

Skrapar foten mot den nyasfalterade vägen

2017-06-12
16:01:00
Jag står framför dig, tittar ner i marken och skrapar foten mot den nyasfalterade vägen. Skrapar, skrapar, skrapar, blir smutsig om skon. Skrapar ännu mer. Kan man komma fram någonstans någon gång? Kan man få åstadkomma någonting, vara med om någonting underbart? Kan man skrapa sig till en annan värld, en annan vardag? Kan man riva upp en vägg, hitta en hemlig värld och leva där? Kan man skrapa hål i marken, krypa ner där och hitta massa nytt? Kan man krossa en fasad, ta med sig sina närmaste och bästa och försvinna in där ett tag?
Jag står framför dig, jag kollar ner i marken, jag vill skrapa mig härifrån, till någonting som inte är du, som inte är denna stad, inte denna värld. Jag vill riva upp, kasta och skrapa mig ut på andra äventyr. 
 

6 Juni

2017-06-06
11:43:22
Allt jag skriver blir dåligt.
Låter fel. 
Känns fel. 
Ibland kan det kännas fel men bli rätt. 
Och tvärtom. 
 
Det är sol, men vem bryr sig?
Klorofyllgröna blad, lunch för 95 kronor och skratt från tårna. 
Måste dra åt jackan när vinden biter tag i mig. 
Ta av mig jackan när det blir för varmt. 
 
Sommarlov snart. 
Snart. 
Ett matteprov och några trötta mornar kvar. 
Dricker iste och äter rostmackor. 
Känner mycket, men det känns bra. 
Allt jag skriver blir dåligt. 
 

dikt eller något sådant

2017-05-18
21:53:00
Jag förstår inte livet 
tänker jag ibland.
Kaffe på morgonen, 
sol i ögonen 
som får mig
att tveka. 
 
Jag förstår inte känslor, 
tänker jag ibland.
Jag vet inte, 
jag vet så lite. 
Nästan ingenting. 
 
Jag vill förstå hur du känner,
när du tänker på mig. 
Jag vill förstå hur jag är 
i andras ögon. 
Jag vill veta. 
Jag vet så lite. 
 
Morgonkaffe, sol. 
Som får mig att tveka. 
Egentligen förstår nog ingen, 
sig på livet.
Vad är det att förstå? 
 
Gör bara det bästa av det. 
Det finns ingen som du, ingen som jag. Min vän. 

för få ord

2017-05-16
17:52:00
Det finns känslor jag känner. 
Tankar jag tänker. 
Som drar igenom mig likt en kylande blixt. 
Som finns i mig och tynger mig, eller gör mig glad, eller inget av det.
Saker som bara är, som bara finns, hänger med mig och byggs på varandra
i mitt huvud och i min kropp. 
 
Jag vill kunna formulera det jag känner och tänker till fina meningar,
men det går inte alltid.
Jag kan inte få ner på papper hur det ibland känns i mig. 
Jag kan inte formulera meningar om hur det är i mig, för det bara är och
jag vet inte hur jag ska kunna göra något annat av de känslorna och tankarna. 
Från just känslor, till meningar.
 
Det finns många känslor och sinnen. 
För få ord för att kunna beskriva de. 
Det finns mycket, men jag saknar orden. 
 
Skrift är mitt främsta intresse och jag är bra på det,
men ibland går det bara inte. Ibland försöker jag skriva ner saker,
men det blir inget man förstår sig på. 
 
Vissa saker går bara att känna och tänka, inte förklara.

Skriverier, 14 april 2017

2017-04-15
12:46:00
En fiktiv, liten text som jag skrev igår. Kram och glad påsk! 
 
 
Jag insåg det nog rätt snabbt, kanske redan på centralstationen när tåget rullade in, eller när jag ställde ner mina väskor i den trånga, lilla hallen, kanske kände jag det redan då, att allt inte var som det skulle. Vi bokade den här resan för ungefär två månader sedan, en resa då jag och min bästa kompis skulle åka iväg, umgås, dricka apelsinjuice tills tänderna fräter sönder, spela sällskapsspel och framför allt vara kreativa. Hennes mål med resan var att måla tavlor och jag skulle ägna mig åt skrivande. Skriva klart några kapitel på min bok som jag har hållit på med i ett års tid, och som det just nu står väldigt still med. Vi gick runt några varv i den lilla, väl-möblerade stugan. “Liten, mysig och nära vattnet” hade det stått på annonsen, vi nappade direkt. Den var liten, det var det ingen tvekan om, mysig kunde den säkert bli om den blev lite mer inbodd, och visst, vatten syntes från alla fönster. Vi packade upp allt det vi handlat på närmsta livsmedelsbutik, frukt, grönsaker, glass, lättsaltade chips, dipp, allt en behöver till tacos, toapapper, diskmedel, läsk och schampo. Vi ställde allt på köksbordet för att sedan lägga ut det på väl valda platser i stugan.

Glasen i köksskåpen hade samlat damm och kylen luktade unket av någon ost som legat där för länge. I en hel eftermiddag städade vi, ställde i ordning, skrubbade, dammade och diskade. Det blev fint och allt kändes bra. Fast ändå inte.

Kvällen kom efter ett tag, sval sommarkväll och “kom vi går på en promenad” och “okej!”

 

Dagen efter vaknade jag med en klump i magen, den hade byggts på under hela gårdagen. Medan vi diskade, dammtorkade alla glas, medan jag åt upp godiset vi köpt med oss, medan vi spelade Monopol och när vi tog ett kvällsdopp i en sjö nära stugan.

Frukost.

Lunch.

Klockan slog 14:10 och jag satt på altanen och skrev.

Min vän målade av en katt som slagit sig till ro några meter ifrån mig där jag satt med datorn i knät. Katten hade gula, stora, vackra blommor i förgrunden och bakom den syntes den lilla sjön där vi tog gårdagens kvällsdopp.

Efter ett tag började det springa i mig, det var en känsla av ett rus i hela mig och jag kunde inte hantera det. Det gjorde så ont. Jag sprang in till till badrummet, låste dörren, fick ingen luft. Försökte andas. Ställde mig i köket, kastade mig ner på golvet, ville känna smärtan av hela kroppen mot det blanka, kalla och hårda parkettgolvet. Började gråta.

 

När min vän senare på kvällen frågade mig vad det var som hade hänt mig där på eftermiddagen kunde jag inte svara. För jag visste inte, det bara blev så ibland. Det bara finns någonting i mig hela tiden, som aldrig får utlopp för det som känns. Som bara ligger där, och gör ont. Så himla ont. Jag har ont hela tiden. Och ibland bara blir det såhär. Hon kollade frågande på mig, som att hon ville hjälpa mig och blev ledsen av att hon inte kunde det. 

Jag gav henne ett medlidande leende och sa, "det går inte att resa ifrån sina känslor, för en har alltid sig själv med sig. Det är det enda jag vet". 


Om att tröttna på allt och boka en flygbiljett till Paris

2017-01-02
21:30:00
En fiktiv liten text som jag skrev ihop. Mina egna ord fick mig att börja tänka. En kan förändra sitt liv NU. NU, nu, nu. En kan ta kontakt med nya människor, säga ifrån, flytta till en annan del av staden, eller en helt ny stad, kanske boka en flygbiljett till någonstans långt bort och bara börja om. Vad som helst egentligen. Jag tror att vi människor, eller i alla fall många av oss är alldeles för rädda för vad som ska hända om vi gör på ett visst sätt. Vi är för bekväma och bakåtlutade, jag är så. Det vet jag men det vill jag ändra på. Jag tror att många av oss måste våga gå ut lite ut våra comfort zones och göra läskiga saker, jag tror att det egentligen är fett viktigt. Inte tvungetvis att dra till Paris och käka snabbmakaroner (ni förstår om ni läser texten), men liksom små saker som känns stora för oss själva. Förstår ni?
Aja, läs om ni vill. Puss!
 
 
Jag tröttnade. Tröttnade på oförståliga fysiklektioner, bollspel på idrotten, snö i ansiktet och douchiga killar. Jag tröttnade och bokade en flygbiljett. En enkelbiljett bort från Sverige, Stockholm och kylan i alla dess former. Kylan som känns i vädret och kylan i människor som inte förstår, som inte bryr sig om mer än sig själva och cigaretter. 
Jag ska låta min frånvaro växa som ett berg, låta mitt studiebidrag dras in men inte bry mig. För jag ska hyra en lägenhet i Paris, en billig en som jag la ner alla mina sommarjobbspengar på. Jag kommer få leva på snabbmakaroner och gurka och vatten men det gör ingenting, för jag ska till Paris. Jag ska till Paris och leta inspiration, i mat, i varmt kaffe på iskalla uteserveringar, i fina franska personer, i gator som jag aldrig tidigare varit på, i det franska språket. 
 
Flyget lyfter klockan 08:40 från Arlanda på tisdagen och jag känner mig fri ända från att planet börjar rulla snabbare och snabbare och sedan lyfter, tills jag landar på flygplatsen i Frankrike, till att jag haffar en Taxi, till att jag andas in den avgasrika men friska luften, luften som inte är Sverige och Stockholms-kyla. Luften som är allt annat än det. Tills jag låser upp dörren till lägenheten.
Jag ställer väskorna i hallen, sparkar av mig skorna och springer in, kollar utsikten som inte är så fin egentligen men allt som är Paris och inte Stockholm känns fint. Kaknästornet byts ut mot Eiffeltornet, Mariatorget byts ut mot Buttles-Chaumont, svagt kaffe i skolkafeterian byts ut mot svart smakrikt kaffe på franska caféer, maten hemma byts ut mot snabbmakaroner och inget har någonsin smakat så gott. 
Inget har någonsin smakat så gott. Friheten smakar gott. Att inte leva i en bubbla i Stockholm, gå på tråkiga lektioner och ha ångestklumpar i magen. Att istället leva i Paris, lära känna nya människor som skrattar åt ens knaggiga franska.
Att boka en flygbiljett och börja om. Det smakar gott.
 

Mellan lyckorusen och ångesten

2016-11-04
11:42:11
Tunnelbanans blåa linje, Duvbo och en tyggtavla jag känner igen, ett mellanblondt hårsvall och mörkblåa jeans. Det brister till i mellangärdet och jag böjer på mig för att kyppa efter luft. Jag vet inte vad som händer med mig eller hur eller varför det händer, men han står där. På perrongen, själv och skrapar foten mot asfalten. Hans blick är fäst rakt fram och hans ansiktsuttryck är neutralt. Vad tänker han på? Vem tänker han på? I handen håller han sin mobiltelefon. Kanske lyssnar han på en podcast, eller musik, eller ingenting alls. 
Våra blickar möts och tåget rullar vidare. Jag håller fast hans ögon i mina och sitter kvar så tills mina ögon blir torra och jag måste blikna snabbt för att de inte ska torka ut och falla ut. Så som mitt hjärta redan har gjort, flera gånger. Torkat ut och ramlar ut. 
 
En vecka senare: Han och jag i hans vitmålade rum, alla möber är röda och hans säng obäddad. I fönstret står det växter som behöver vattnas. Vi dricker oboy med för mycket pulver och äter toast på hans köksgolv. Hans läppar smakar fett av all ost och mitt hjärta bultar hårt hårt under min vita t-shirt. 
 
Men på väg hem, återigen på tunnelbanas blå linje. Hjärtat brister och tårarna tar inte stopp. Det tar aldrig stopp, känslorna slutar aldrig. De bara känns och känns, hela tiden och jag slits sönder någonstans där emellan. Mellan lyckorusen och ångesten de lämnar med sig. 
 

cyklar cyklar cyklar

2016-10-23
14:04:00
Jag sipprar på mittt blåbärste, bränner mig på tungan. Fan. Jag sitter i min säng, det är onsdagsmorgon och jag har sovmorgon. Klockan är en minut i åtta och jag får kämpa för att hålla ögonen öppna. 
Jag funderar på vad jag ska göra efter skolan idag, på hur jag ska klara naturprovet som jag inte har pluggat ett skvatt till, på om du också tänker på mig, om du tänker på mig på det sättet som jag tänker på dig. 
Jag blir tokig på mig själv. Flera gånger de senaste månaderna har jag kommit på mig själv med att sitta och tänka på dig, på vad du gör nu och på ditt långa blonda hår. Jag måste sluta. Måste sluta. Måste sluta. Jag kommer bli fullkomligt galen annars. 
Tar en klunk av te:et som skvölpar runt i den gula, stora koppen. Tänker att det är helt otroligt det där. Det där med hur en människa kan bli fullkomligt fäst vid en annan människa. Det är läskigt, när en tänker efter. 
En kan fastna i en annan människa och hela ens energi kan gå åt till att tänka på hur en annan människa lever sitt liv och på vad en annan människa tänker. 
 
När jag cyklar till skolan har jag medvind och mitt utsläppta hår blåser fram i ansiktet. Fan. Jag borde satt upp det. Jag cyklar förbi Ica, förbi parken där jag lekte som barn, förbi ett dagis där en stressad förälder försöker lämna över ett gråtande barn till en förskolelärare. Cyklar ner för en backe och förbi en person som står med fem lugna hundar i koppel, förbi mitt favoritcafé där de har de bästa chokladbollarna i hela staden. 
Cyklar cyklar cyklar. Löven på marken svischar förbi under cykeln och jag trampar som aldrig förr. 
Sedan tänker jag på dig igen och tänker på hur skönt det skulle vara om en kunde cykla ifrån det en känner. Lämna det en stund och vädra känslorna. Men det kan en inte. 
Varför ska en behöva känna så jävla mycket hela jävla tiden? 
 

Ingen får märka. Ingen får se.

2016-09-17
11:19:00
Det är torsdag, utanför fönstret spelar några äldre elever fotboll och solen silar sig in genom de nerdragna persienerna. Jag sitter på en mattelektion, försöker förstå någonting men talen bara hoppar omkring i mitt huvud så jag struntar i det. Kollar tumblr och låter tiden gå istället. En timme senare är det lunch, broccolibiffar med potatis serveras idag och jag trampar i en hög med vitlökssås när jag tar maten. Mina svarta strumpbyxor blir kladdiga och jag blir irriterad. 
Går in på toaletten. Torkar bort vitlökssås och kollar mig i spegelen. Min mascara är klumpig och ser ut som spindelben, jag har en röd finne i pannan. 
Vi har idrott. Pratar om varför en ska röra på sig, att det är bra både för det fysiska och det psykiska. Att en mår bättre av motion. 
Jag tänker att det stämmer inte alls. För hur mycket jag än rör på mig blir det inte bättre, jag har fortfarande kvar den gnagande känslan i magen och tårarna som ibland ligger under ögonlocken, redo att forsa ner för mina bleka kinder. 
Jag känner så mycket. Jag tänker så mycket. 
Tänker att jag kanske inte borde klä mig som jag gör om jag vill passa in, att jag inte räcker till och att jag redan ligger efter i matten. 
Somnar på historielektionen och skrattar bort en samhälls-lektion. 
Slutar klockan tre och snörar på mig skorna långsamt. Som att tiden inte spelar någon roll, inte när jag känner så som jag gör. Inte när kroppen skakar av ångest och mina strumpbyxor luktar vitlökssås efter lunchen. 
Inte när jag har ont överallt på grund av alla tankar som vägrar lämna mitt huvud. 
Går sakta till bussen och börjar gråta på tåget. Torkar snabbt bort det. 
Ingen får märka. 
Ingen får se. 
Hur jag faktiskt mår. 
 

Hösten är här nu

2016-08-18
12:33:00
Hösten är här nu. Nästan i alla fall. 
Jag dricker te, har på mig en stor och stickad tröja,
har tända doftljus som luktar mörkt och varmt och lyssnar
på min nya höst-lista på Spotify. 
Jag börjar skolan nästa vecka. 
Jag börjar gymnasiet. 
Det är läskigt men kul. 
Mest kul. 
Det blir allt kallare ute och jag blir allt varmare inuti. 
Jag känner så mycket på hösten. 
Jag är glad över te ur stora koppar och löven som snart ligger på marken. 
Jag har ångest ibland. 
Det kommer jag nog inte undan helt tror jag. 
Men när jag inte har det njuter jag av varmt kaffe,
havregrynsgröt på morgonen och skratt med vänner. 
 
Hösten är här nu. Nästan i alla fall. 
 
 
 

22:47

2016-07-20
16:38:00
Jag sitter på en sten. Vid havet. 
Klockan är 22:47 och allt är stilla. Det enda som hörs 
är havet som kluckar mot land, fåglar som ibland ger ifrån sig ljud 
och barn som badar.
Barn som skrattar i takt med att vinden blåser i mitt hår. 
Jag blundar och lyssnar. 
Försöker dra in doften och känslan. 
 
Havet är så stort, mörkt, mäktigt och lite läskigt. 
Det får mig att känna mig minimalt liten där jag sitter, på stenen. 
 
Jag önskar att jag kunde lagra denna känsla någonstans i mitt inre.
Spara den inför den kalla vintern, när havet är is och stenarna är för kalla att sitta på. 
Kunna plocka fram den en rå februarikväll när allt är grått. För att kunna känna denna
känsla när en vill, och ha förmågan att dras tillbaka till denna plats. 
 
Till just den här stenen vid det här havet, där jag just nu sitter. 
 

Jag sitter på ett flygplan

2016-05-23
22:09:30
 
Jag sitter på ett flygplan. 
Högt ovanför marken sitter jag. 
Högt över alla människor, alla gator och alla hus. 
Allt ser så litet ut här uppifrån. 
Som en leksaksvärld med små slingriga vägar och färgstarka villor. 
 
En leksaksvärld där ingenting är så speciellt. 
Där alla ens brister och alla de misstag man gör i vardagen, inte spelar så stor roll. 
Där känslor inte är lika påfrestande. 
Där ångest inte känns lika mycket men där glädje känns allt mer. 
 
En värld där jag inte tänker på dig. 
En värld där jag är högt ovanför allt, högt ovanför dig. 
 
Jag sitter på ett flygplan. 
Högt ovanför marken sitter jag. 

Sluta. Bara sluta.

2016-04-25
16:12:00
Klockan är 02:24. 
Tiden då allt är meningslöst men känns så meningsfullt. 
Du lockar mitt hår mellan dina fingrar och jag andas in doften av dig. 
Den doften som kan få mig att desperatlängta när jag inte är med dig. 
Du viskar klyschiga saker i mitt öra och jag ryser till av någonting som 
är någon slags blandning av illamående och glädje. 
 
Tullslut drabbas jag av en kall dusch av ångest. 
Skam och rädsla ringlar över mig och jag tappar fotfästet och börjar gråta. 
Efter två minuters tröstande från din sida kommer jag upp till ytan och allt känns sådär 
meningsfullt igen. 
 
"Sluta" säger jag dovt.
 
Du ger mig en frågande blick. 
 
"Va?". 
 
"Sluta med det du gör. Vad det än är så tycker jag inte om det. Du gör något med mig som 
ingen annan någonsin gjort. Som bara du kan. 
Du får mig att känna ångest och lycka på samma gång. 
Du rör runt i mig likt en slev i en mustig gryta. 
Rör rör rör. Kastar allt huller om buller. Krossar, förstör, lagar." 
 
Vi kollar rakt in i varandras ögon och jag kan nästan se tårar i dina ögon. 
 
"Varje gång jag tänker på dig krossas någonting i mitt mellangärde. 
Jag tror att jag bryr mig om dig för mycket. Det finns inte tillräckligt med timmar på ett 
dygn som jag skulle behöva om jag ska fortsätta tänka på dig såhär opartiskt och oerhört". 
 
"Jag kommer gå sönder snart, och det är på riktigt." 
 
Jag går hem med tunga steg och tänker på allt jag har sagt, får ännu mer ångest. 
Men tänker sedan att klockan är efter 02:00 och att allt då är meningslöst. Fram till 05:00 ungefär. 
Då kommer du redan ha glömt bort allt detta. 
 

När det passar dig

2016-04-12
12:22:00
Jag skriver väldigt mycket. Det mesta håller jag för mig själv, i mobilanteckningar, opublicerade utkast, på pappersremsor och på mina händer. Överallt. Jag har svårt att dela med mig av saker om jag inte är 100%, iallafall 97% nöjd. Därför är jag rädd för att dela med mig av sådanahär saker i bloggen, när jag publicerar mina texter och meningar som jag har skirvit när jag har mått olika bra och dåligt känns så naket och läskigt, som att utelämna sig själv jättemycket. Men jag vill bli bättre på det. Denna text här nedanför tillexempel, som jag skrev för några dagar sedan när jag lyssnade på en sorgsen låt om kärlek och mina tankar bara skenade iväg. Den ska ni få läsa nu, ja.. om ni vill.
 
 
 
Jag ringde dig här om dagen, klockan var ett på förmiddagen och jag saknade dig. Du svarade inte. Jag ringde igen, du svarade men sa att du inte hade tid, frågade om du kunde ringa tillbaka senare vilket jag såklart sa var helt okej. Fast att jag egentligen ville prata med dig just då, berätta hur mycket jag saknar dig och att jag önskar att jag var hos dig. Men jag vet ju att det inte går till så, det är inte jag som får bestämma när vi ska prata och inte. Det är du, när du har tid pratar vi. När du har tid kliar du mig i hårbotten och säger att det alltid borde vara såhär, jag går på det gång på gång och tänker att nu har du ändrat dig, äntligen. 
 
Du ringer inte upp lite senare, inte igår, inte idag. 
 
Jag skickar iväg ett sms och frågar varför. Du säger att du inte har haft tid, förlåt. Inget mer på flera dagar. 
 
Men sedan, när jag ligger i sängen, inlindad i flera filtar och sover, klockan är 04:00 en torsdagsnatt som snart är fredagmorgon. Då ringer du mig, säger att du saknar mig jättemycket. Frågar om du får komma över, du säger att du vet att klockan är mycket men att du verkligen inte har haft tid. Jag ler, nu har han nog ändrat på sig. Nu vill han nog ha mig. 
 
Klockan 04:00, i morgontimmen när du inte kan sova, då ringer du och vill ha mig. Då passar det dig. 
 
Fan, tänker jag när du inte har hört av dig på två veckor. Aldrig mer ska jag vara så naiv och blåögd. Aldrg mer ska jag gå på din finurliga idioti. 
Men sedan, på natten ringer du, pratar dovt med din mörka, trötta röst och jag blir varm. 
 
Nu har du nog ändrat dig trots allt, tänker jag och några timmar senare svarar du inte på mina sms. 

Om att inte vilja visa sina känslor

2015-10-09
21:09:11
En liten text som jag skrev för ett tag sedan.
Puss och kram och ha en fin fredag.
 
 
Jag sitter i ett fönster i en helt ny förort, söder om söder. Hemma hos någon jag inte vet vem det är, det ända jag vet är att han heter Kalle, jag dricker burkläsk och kollar på när de andra röker cigaretter, för varför skulle jag? Det är ju så himla äckligt. Jag småpratar med en tjej som är ett år äldre än vad jag är, hon pratar om sin skola och att hon går natur och älskar matte och jag känner mest att kan du vara tyst du ger mig ångest. Jag ler och säger att jag måste gå på toa, gråter, torkar bort några tårar och lånar någons mascara som står i ett främmande badrumsskåp. Smsar min bästa kompis och skriver att nu går det inte mer, varför känns det såhär? Varför mår jag såhär dåligt och känner mig såhär ensam bland massor av människor. Jag sjunger med till en The Kooks-låt och skrattar högt åt en kille som skämtar om hundar och kossor och grisar. Men hela tiden känner jag tomheten, tystnaden och det som gör ont. Ensamheten. Ingen märker, för hur ska man kunna märka det, hur ska man förstå att jag har tårarna i halsgropen hela tiden, att det döljer sig ångest i magsäcken och ett sönderrivet hjärta bakom bröstkorgen, när jag står och dansar och sjunger glatt och högt i en förort söder om söder, där jag aldrig någonsin varit förut. Hur ska en annan människa veta hur man egentligen mår, när man hela tiden tvingas gömma det? Bakom tårar, ångest och kramper.

En rädsla

2015-09-07
19:36:05
 
Jag har en rädsla inom mig, om att bli allt jag inte vill. 
Bli lämnad kvar, ensam. 
Falla ner på botten, igen. 
Inte bli älskad. 
Bli ignorerad. 
Inte finnas. 
Jag lider av en längtan. 
Till något jag inte vet vad. 
Jag skrattar mycket. 
Men gråter av saknad, av ångest. 
 
Lämna mig inte. 
Jag vill inte vara den med kortast tid. 

Tidigare inlägg
RSS 2.0