om lycka och att försöka lappa över ångesten

2017-01-24
21:03:58
Jag var hos min kurator i måndags och kom ut därifrån med känslor upp till öronen. Vilket jag alltid gör när jag har pratat med någon på det sättet. Tom och lättad på samma gång. Vi pratade lite om att vi lever i en skev tid där vi hela tiden jämför oss med andra, i allt. Prestationer, utseende, vänner, partners, ALLT. Att vi hela tiden vill nå saker för att uppnå allt som samhället säger åt oss att uppnå. Så är det ju. Det är som att vi har blivit så hjärntvättade att vi tror att vi ska finna lycka i prestationer och materiella ting. Visst kan kortvarig lycka finnas i det men den riktiga lyckan, den som sitter i och undermedvetet får en att fortsätta. Den går nog inte att finna i det materiella och kortvariga. Tror inte jag. 
Jag har tänkt på det där, på hur mycket jag hela tiden kämpar för att uppnå allt som en ska uppnå enligt samhället. Jag vill säga att jag är en självsäker person som inte bryr mig om allt som heter status och krav, jag är självständig till viss del men jag bryr mig faktiskt väldigt mycket om vad andra tycker och tänker om mig och känner mig ofta otillräcklig jämfört med andra. 
Det är som att jag hela tiden har något att uppnå, som att jag aldrig blir nöjd. Jag tänker att allt är en nystart där jag kan nå det jag vill nå. När jag gick i nian ville jag börja gymnasiet och tänkte att då kommer allt ordna sig. Det gjorde det ju inte. Kroppen och psyket hänger med, även in i gymnasiebyggnaden. Jag satte nog väldigt höga krav på hur gymnasiet skulle bli, utifrån vad andra hade sagt och utifrån vad jag hade byggt upp i mitt huvud. Mycket blev som jag ville, jag har träffat jättefina vänner, trivs och tycker liksom om att vara i skolan. Men som jag skrev innan, psyket hänger med. Jag kan inte komma ifrån det, vad jag än gör. Jag kan börja i en ny skola, köpa nytt smink, nya kläder, lära känna nya människor. Men det hänger fortfarande kvar där i magen. Det går inte att smita från sin ångest. 
Jag måste försöka lära mig det. Att hur mycket jag än försöker lappa över min ångest med grejer så finns den alltid kvar där under och kommer någon gång komma fram. Det gäller att finnas i den och acceptera den, istället för att försöka gömma undan den. Lite kvällstankar, min hjärna går verkligen på högvarv vid den här tiden på dygnet. Hoppas att ni förstår och kan ta till er av något av allt detta blaj haha. Puss<3. 

samma nätter väntar alla

2017-01-09
10:28:00
 
Godmorgon! Alltså jag har sovit som en säckpipa inatt (första ordet som kom upp i mitt huvud, hur sover en säckpipa?). Jag gick och la mig tidigt, redan vid tio, med inställningen att ställa om dygnet. Vid två-tiden låg jag fortfarande vaken och ju mer tiden gick och timme efter timme passerade varandra, desto mer ångest fick jag. Vad är det med mig och natten? Jag hatar natten. I alla fall när en inte kan sova och ligger vaken, i sängen, när täcker vrider sig obevämt kring benen och svetten rinner. Det är en sån himla ensamhetskänsla över det. Jag försökte byta rum, vilket jag brukar göra när jag inte kan sova. Men det gick ändå inte att sova. Ush. Min mage vred sig så mycket och jag andades i korta andetag, som att det är omöjligt att dra in luft ända ner i lungorna. Kan ni känna igen er i det här? Ångesten när en inte kan sova.  Alla tankar bara slår mig och jag blir så ledsen. Ångesten satt kvar lite när jag vaknade och tanken på att skolan börjar imorgon slår mig hårt i magen gång på gång, inte för att det är så hemskt egentligen. Det är bara så jobbigt att tänka på det, vet inte. Ibland går känslor inte att förklara. Ibland bara känner en massa saker och gör saker i impuls för att det känns så mycket i kroppen. Och jag måste lära mig att sluta döma mig själv när det blir så.
Jag är så trött på ångesten. För jag mår bra ofta, det gör jag verkligen. Det är bara det att när det som gör ont slår mig så slår det till så hårt och jag kan börja gråta hejdlöst, eller få riktigt ont i magen. På riktigt. Som att ha magkatarr pykiskt så att det blir fysiskt. Jävlaskit. Jag är inte mig själv när jag har ångest. Jag blir arg och irriterad, hatar allt med mig själv och ser ingen mening i någonting. Det spelar ingen roll om det håller i sig i en timme eller en vecka. När det känns så känns det så jävla mycket. Och jag är hela tiden rädd att det ska komma, rädd att utsätta mig för situationer som jag vet kan ge mig ångest. Det känns inte alltid, men jag är trött på att det känns ofta. Trött på att det gör så ont och gör mig till någon jag inte vill vara. 
 
Nu ska jag i alla fall åka in till stan och träffa Sofia. Hon sprider så mycket glädje och värme så då blir jag nog på lite bättre humör. Puss och kram och ha en fin dag. Och ps. gråt lite om du behöver, skrik om du vill, ät kakor till frukost lunch middag, ta beslut på impuls. Det är ändå bara livet och allt går över. Tror jag i alla fall. Vad vet jag? 
 

RSS 2.0