om lycka och att försöka lappa över ångesten
2017-01-24
21:03:58
21:03:58
Jag var hos min kurator i måndags och kom ut därifrån med känslor upp till öronen. Vilket jag alltid gör när jag har pratat med någon på det sättet. Tom och lättad på samma gång. Vi pratade lite om att vi lever i en skev tid där vi hela tiden jämför oss med andra, i allt. Prestationer, utseende, vänner, partners, ALLT. Att vi hela tiden vill nå saker för att uppnå allt som samhället säger åt oss att uppnå. Så är det ju. Det är som att vi har blivit så hjärntvättade att vi tror att vi ska finna lycka i prestationer och materiella ting. Visst kan kortvarig lycka finnas i det men den riktiga lyckan, den som sitter i och undermedvetet får en att fortsätta. Den går nog inte att finna i det materiella och kortvariga. Tror inte jag.
Jag har tänkt på det där, på hur mycket jag hela tiden kämpar för att uppnå allt som en ska uppnå enligt samhället. Jag vill säga att jag är en självsäker person som inte bryr mig om allt som heter status och krav, jag är självständig till viss del men jag bryr mig faktiskt väldigt mycket om vad andra tycker och tänker om mig och känner mig ofta otillräcklig jämfört med andra.
Det är som att jag hela tiden har något att uppnå, som att jag aldrig blir nöjd. Jag tänker att allt är en nystart där jag kan nå det jag vill nå. När jag gick i nian ville jag börja gymnasiet och tänkte att då kommer allt ordna sig. Det gjorde det ju inte. Kroppen och psyket hänger med, även in i gymnasiebyggnaden. Jag satte nog väldigt höga krav på hur gymnasiet skulle bli, utifrån vad andra hade sagt och utifrån vad jag hade byggt upp i mitt huvud. Mycket blev som jag ville, jag har träffat jättefina vänner, trivs och tycker liksom om att vara i skolan. Men som jag skrev innan, psyket hänger med. Jag kan inte komma ifrån det, vad jag än gör. Jag kan börja i en ny skola, köpa nytt smink, nya kläder, lära känna nya människor. Men det hänger fortfarande kvar där i magen. Det går inte att smita från sin ångest.
Jag måste försöka lära mig det. Att hur mycket jag än försöker lappa över min ångest med grejer så finns den alltid kvar där under och kommer någon gång komma fram. Det gäller att finnas i den och acceptera den, istället för att försöka gömma undan den. Lite kvällstankar, min hjärna går verkligen på högvarv vid den här tiden på dygnet. Hoppas att ni förstår och kan ta till er av något av allt detta blaj haha. Puss<3.
samma nätter väntar alla
2017-01-09
10:28:00
10:28:00
Jag är så trött på ångesten. För jag mår bra ofta, det gör jag verkligen. Det är bara det att när det som gör ont slår mig så slår det till så hårt och jag kan börja gråta hejdlöst, eller få riktigt ont i magen. På riktigt. Som att ha magkatarr pykiskt så att det blir fysiskt. Jävlaskit. Jag är inte mig själv när jag har ångest. Jag blir arg och irriterad, hatar allt med mig själv och ser ingen mening i någonting. Det spelar ingen roll om det håller i sig i en timme eller en vecka. När det känns så känns det så jävla mycket. Och jag är hela tiden rädd att det ska komma, rädd att utsätta mig för situationer som jag vet kan ge mig ångest. Det känns inte alltid, men jag är trött på att det känns ofta. Trött på att det gör så ont och gör mig till någon jag inte vill vara.
Nu ska jag i alla fall åka in till stan och träffa Sofia. Hon sprider så mycket glädje och värme så då blir jag nog på lite bättre humör. Puss och kram och ha en fin dag. Och ps. gråt lite om du behöver, skrik om du vill, ät kakor till frukost lunch middag, ta beslut på impuls. Det är ändå bara livet och allt går över. Tror jag i alla fall. Vad vet jag?
