om en helg och existentiell ångest

2017-05-22
08:15:00
 
Hej från er alldeles egen känslobubbla, dvs jag. Här har ni två små bilder från min lille helg, den har varit fin. I fredags behövde jag prioritera både mitt fysiska och psykiska mående och stannade hemma från Thomas Stenströms konsert på grönan (segt, men det var nog rätt). I lördags var jag med Meja och Stina och det var jättemysigt. I går, söndag, var jag och åt brunch med Elli, Angelika och Sofia och sedan gick vi runt i gamla stan och bara degade. Fin helg, trots att min existentiella ångest har tickat på som aldrig förr. Tankar som "vad ska jag göra med mitt liv?" "borde jag ändra på mig själv för att folk ska tycka om mig?" "tänk om alla bara låtsas vilja vara med mig, tänk om jag är jättetråkig" "tänk om jag blir arbets- och bostadslös när jag blir stor, vad tar jag mig till då?", har slagit mig många gånger. Vad gör man med sådana tankar? Den sortens ångest är nog ganska ny för mig, eller jag har börjat bejaka den på ett annat sätt den senaste tiden, liksom insett att det är existentiell ångest. Vad gör man med den?? Jag är nog en ganska bekräftelsesökande och krävande människa att vara med, tror att mina kompisar kan enas om det, eller? Jag behöver bekräftelse för att fungera och för att inte tvivla så dant på mig själv. Kan ju omöjligt vara ensam om det i alla fall, man är aldrig ensam i en känsla, även om det ibland känns så, det vet ni va? Nu måste jag äta upp min yoghurt, dricka upp mitt kaffe och sedan gå till bussen. Puss på er, ha en fin måndag.

Kommentarer
Postat av: Wilda

Det är tufft när sådana tankar kommer. Jag hoppas att du med tiden lär känna dig själv och i det ser att du är bra precis som du är. Då spelar annat inte så stor roll, för då kommer du dra till dig människor som gillar dig för den du är. Tack för att du delar med dig av dina tankar! Sen tillhör ju dessa tankar så klart livet också, speciellt om du står på tröskeln till något nytt vilket en ju nästan gör jämt tills en är runt 30 kanske om det ens har slutat då ;)

2017-05-22 @ 17:39:35 - http://reaktionista.se
Postat av: Felicia Schantz

Tror en ej får glömma bort när de här åskmolnen slår sig till ro i huvudet att det är klart som att en oroar sig för sånt här. Alla gör det. Och att tänka på att det på något plan är så det ska vara? Vi är ju tonåringar och vad jag har hört från ca alla äldre som pratar om den här tidsperioden är att den är fruktansvärd på det sättet, men att det lixom går över hur klyschigt och asdammigt det än låter. Kram! <3

Svar: åh kram felicia!
Tora

2017-05-23 @ 21:45:08 - http://www.nouw.com/feliciaschantz
Postat av: Terese

Bra fråga - vad gör en med sådana tankar? Jag har fått höra att en i alla fall inte ska försöka att inte höra dem, för då blir de bara ännu högre. Så kanske att låta dem vara, resonera kring dem (är det verkligen troligt? Är det här ett värsta tänkbara scenario? Osv.),öppna upp och prata om dem så som du gör..? Sedan är lite existentiell ångest kanske inte helt tokigt? :-) att stanna upp och reflektera över vem jag är och vad jag gör med mitt liv. Kram! <3

Svar: <3<3
Tora

2017-05-26 @ 06:34:30

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0
Norge
$ {CommentAuthorLinkIf} $ {} CommentDate pm. $ {CommentTime}
$ {CommentText}
Norge
Lägg till ny kommentar Norge
Namn:
URL:
Din kommentar: