En text om ensamhet

2017-07-04
13:33:00

“Ensamhet är nog det jävligaste som finns” sa en person i en film som jag precis kollade på.

Jag tänker att det nog är så, i alla fall i det här priviligerade landet som vi bor i. Jag är inte ensam. Jag har personer som jag tycker om och som tycker om mig, som vill vara med mig och som ger mig bekräftelse, som jag vill vara med och som jag bekräftar, men ändå så är ensamhet en av de mest återkommande känslorna i mig.

Imorse vaknade jag sent, i ett tomt hus, med en lillasyster som är på landet och mamma och pappa som är på jobbet. Jag gick upp, gjorde en macka, varsamt skar jag ut ost i tunna skivor och la de på mackan, skivade gurka, la på salladsblad och paprika. Sakta. Jag har märkt att om man gör saker sakta när man har ångest, och verkligen koncentrerar sig på det, så försvinner tankarna och känslorna lite ett tag. Jag kände mig ensam och gjorde allt sakta. Kaffet hällde jag upp i min rosa muminmugg, sakta men säkert. Jag satte mig vid köksbordet, slog på datorn, åt min mat, skickade iväg snaps till några kompisar och kollade på filmen som fick igång de här tankarna hos mig. Utanför fönstret spelar ett barn fotboll, hen har grön jacka på sig och skjuter gång på gång in bollen i det vitmålade, slitna trä-målet som har stått där i flera år. Gruset blåser när den vita bollen rullar fram i snabb fart, barnet springer fram och tillbaka, runt, runt, hela tiden med blicken fäst på bollen. Det gör ont i mig. För att hen är själv. Barnet ute på fotbollsplanen, som leker med bollen tänker säkert inte alls på det, att det är synd om hen, och det är väl inte ens det, egentligen. Hen vet inte om att några meter bort, sitter jag vid mitt köksbord, iaktar och skriver ner hur det känns i mig när jag ser hen springa runt där ute med bollen.

 

Jag var i Göteborg förra veckan, och en dag var vi inne på ett café och åt lunch, det var fint och mysigt, jag och min kompis delade på en vegetarisk lasagne och en varm macka. Jag drack cola ur glasflaska. Vid ett bort en bit ifrån vårt satt en person, ensam. Det högg till i mig. Hen satt där, såg helt lugn ut och tyckte säkert att det inte var något, varken jobbigt eller konstigt alls att sitta själv och äta lunch på ett Café vid Stigbergstorget i Göteborg. Det är inget konstigt heller, och borde inte vara något jobbigt. Jag tror bara att det är ett komplex i mig, jag är så rädd för att bli ensam, att inte ha någon, att jag tror att alla andra människor känner likadant, och så fort jag är själv någonstans, eller ser någon annan som är det, så blir jag rädd och det gör ont i hela mig.

Jag klarar inte av att se ensamma farbröder sitta på stans lokalfik, äta en dammsugare och surpla i sig en kopp svart kaffe, tugga långsamt och låta tiden försvinna i takt med det långsamma tuggandet. Jag klarar inte av att se personer som går själv på bio, som sitter där, själv med en popcorn-förpackning i knät.

Det är fel egentligen, att jag tänker så, för det är inget fel i att vara själv, det är bra att trivas i sitt eget sällskap, det är viktigt.

 

Min mamma har berättat för mig att en av hennes värsta mardrömmar är att drömma att hon vaknar på morgonen och inte har någon att ringa, ingen att höra av sig till. Alla är borta och hon är helt ensam. Jag kanske har fått det därifrån, jag vet inte. Kan känslor som denna sitta i generna?

 

Jag är en introvert person, som blir utmattad av att vara med för mycket människor, men det betyder inte att jag älskar att vara själv, tvärtom, jag tycker att det är läskigt att vara själv. Läskigt att hälla upp en kaffekopp, bre en macka och bara höra sina egna tankar. Ibland är det skönt, men jag blir rädd av det. Jag har varit med människor konstant i veckor nu, och idag har jag en oplanerad dag, själv, och det känns konstigt, det slog nog mot mig ganska hårt.

 

Barnet på fotbollsplanen fick sällskap av ett annat, lite längre barn, de sparkade på bollen ett tag, men nu har de gått.

 

 

Kommentarer
Postat av: Terese

Ensamhet kan verkligen vara komplext och kluvet. Bra beskrivet! Jag måste få vara ifred ibland annars känns det som om min hjärna kokar över, men blir det för mycket tid med bara mig känns det inte heller bra... Något som jag har gjort flera gånger och som en del nog tycker låter sorgligt är att gå på bio på egen hand. Jag tycker det är jättekul att gå ett helt gäng och sedan diskutera filmen, men jag tycker också att det kännas lite lyxigt att unna sig ett biobesök på egen hand och inte alls sorgligt:-) Kram

Svar: Precis! Det låter skönt, att gå på bio själv, någon dag ska jag nog klara av det :)Kram
Tora

2017-07-05 @ 09:14:17

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0
Norge
$ {CommentAuthorLinkIf} $ {} CommentDate pm. $ {CommentTime}
$ {CommentText}
Norge
Lägg till ny kommentar Norge
Namn:
URL:
Din kommentar: