Att leva med ångest

2017-02-23
21:30:00
Jag fick ångest för första gången när jag var tolv, det var sommaren mellan femman och sexan, samma sommar som jag fick min första mens. Jag kommer ihåg att jag låg på en säng hemma hos mormor, mådde jättedåligt och försökte förstå varför, men kom inte fram till något. Jag fick ångest igen när jag började högstadiet, jag mådde dåligt över många olika saker då. Allt från osunda kompisrelationer till olycklig kärlek. Sjuan sög, åttan sög ännu mer. Nian sög. Jag grät så mycket under högstadiet och förminskade mina egna känslor så mycket. Jag stannade hemma allt mer, låtsades vara sjuk för att jag helt enkelt inte orkade gå upp ur sängen. Jag grät på skoltoan, torkade tårarna, andades lugnt, gick ut därifrån och låtsades att allt var bra. Jag höll liksom allt inom mig och bar på så mycket skit, för att jag tänkte att det jag kände inte var någonting jämfört med andra, att andra hade det värre. Vilket är en livsfarlig tanke när det kommer till psykisk ohälsa, livsfarlig.
Det var inte förens i slutet av nian, alltså tre-fyra år efter att jag fått ångest för första gången som jag sökte hjälp. Min kompis Hanna bokstavligt talat drog med mig till kuratorn på min gamla skola, jag ville verkligen inte gå dit, jag var inget psykfall som behövde gå och prata med någon, jag är inte psykiskt sjuk. Samtidigt som jag intalade mig det där så visste jag någonstans att det ända rätta var att prata med någon utifrån, att jag nog behövde det. Jag gick hos henne två gånger och kommer helt ärligt inte ihåg så mycket om vad vi sa, det enda jag kommer ihåg är att jag grät upp otroligt många pappersnäsdukar där inne. 
Jag tycker att ångest är rätt svårt att förklara för någon som inte kan relatera och som aldrig har upplevt det, men jag kan försöka: 
Tänk dig att du ska hålla en presentation för klassen, du sitter där i klassrummet och väntar på din tur. Nervositeten stiger och du svettas så att handflatorna fuktas. Ditt hjärta slår lite snabbare och det kanske känns kanske svårt att andas. Du sväljer och försöker andas lugnt. Det är ju ingenting farligt egentligen, det vet du ju. Men det känns som det, det känns nervöst. 
Tänk dig sedan att leva med det här varje dag, att mer eller mindre känna sådär, i olika grad varje dag. Hela tiden. Att ständigt ha ett trassel i magen, oroskänslor och nervositet som inte släpper. Som bara finns där utan anledning. Som gör att det inte går att andas normalt utan att det hugger till i lungorna, som gör att hjärtat slår dubbla slag. Så känns det att leva med ångest. För mig i alla fall, det är ju säkert olika för alla. Vad vet jag?
 
Att gå på restaurang, äta i skolmatsalen, åka buss, gå tvärs över ett torg med människor, gå över ett övergångsställe, gå promenad själv, vara i ett köpcentrum, handla mat i en mataffär- saker som alla gör och som de flesta inte känner något speciellt inför, men som är jätteläksiga för mig. Jag har social ångest, jag har inte fått diagnos på det eller så, har det liksom inte på papper, men jag har förstått det själv och pratat med kuratorer som säger att de också tror att jag har det, utifrån vad jag berättar. Det betyder helt enkelt att jag lätt får ångest i sociala sammanhang, för mig är det känslan av att känna mig iaktagen som är jobbig. Att känna att folk kollar på mig och liksom dömer mig, till exempel när jag tar mat i matsalen eller när jag kliver på en buss. Bara tanken på att vistas i till exempel en simhall gör att det knyter sig i mig. Det här är otroligt begränsande och det är så mycket saker som jag struntar i att göra, för att det känns läskigt. Varje morgon innan jag går till skolan har jag ångest inför det, inte för att jag inte trivs, utan för att jag är rädd. Jag trivs jättebra i min skola, tycker så himla mycket om mina kompisar där och så vidare, det är bara min hjärna som är inställd på att saker som dessa är farliga, när de egentligen inte är det. 
Min ångest hänger främst ihop med sociala samanhang, men inte bara. Jag har rätt mycket generell ångest också, det vill säga ångest som kan dyka upp lite när som helst. Jag kan må hur bra som helst, men helt plötsligt kan allt vända och jag blir jätteledsen. Det suger och är så konstigt. 
Jag är van vid att ha ångest, det låter kanske lite hemskt men jag kan inte riktigt tänka mig hur ett liv utan ångest är. Hur är det att leva utan en klump i magen under alla vakna timmar? Hur är det att inte äta frukost med hjärtklappning? Hur är det att inte svettas jättemycket och inte kunna andas normalt på grund av att hjärnan sänder ut felaktiva signaler? Hur är det? Finns det? 
Jag hoppas det. Jag hoppas att jag en dag kommer slippa det här, men just nu har jag det och det är nog bara att acceptera det. Jag jobbar på det varje dag, försöker utsätta mig för läskiga saker och inte låta känslorna hindra mig. Jag försöker och jag ska. Men samtidigt måste jag acceptera att jag vissa kvällar faller ihop på badrumsgolvet och ligger där och hulkar i gråt. Jag måste acceptera att jag ofta vaknar med ångest. Jag måste acceptera att det är såhär nu, acceptera känslan, att jag är mitt i den. Istället för att springa iväg från den. En dag kommer jag inte tycka att det är läskigt att åka buss, eller att äta bland många människor. En dag kommer jag vinna över den. 
 
Och det är inte mer synd om mig. Jag mår bra, jag är bara jävligt ledsen ibland. Jag är inte min ångest, men ångesten finns i mig. Just nu.

Kommentarer
Postat av: Anonym

Så bra du kan beskriva hur du känner! Och så klokt du hanterar känslorna. Känner igen mycket, har bara inte definierat det som ångest. Och som du också vet - det blir bara bättre med tiden!
mormor

Svar: mormor<3
Tora

2017-02-23 @ 21:42:54
Postat av: Daniel

Du har redan vunnit genom att du finns här bland oss andra. Du utkämpar en strid varje dag och bara genom att kämpa har du vunnit. Bra skrivet, as always!

Svar: åh<3 kram och tack
Tora

2017-02-24 @ 06:26:27
Postat av: Terese

Kloka ord, och mycket bra beskrivning! Jag känner igen en hel del jag också. Precis som du beskriver att ångesten förändras över dagen har den för mig kommit och gått genom livet. Nu är det mycket bättre! Jag vet att det kanske kommer tillbaka någon gång, men ju mer erfarenhet man har av det desto snabbare blir en på att läsa av tidiga signaler och desto bättre blir en på att hantera det. Mitt bästa tips är att försöka släppa så många krav som möjligt och försöka vara så snäll mot sig själv som möjligt. Tips två är att försöka, trots att det är svårt, att inte låta ångesten hindra en från att göra saker allt för ofta. Då kan livet bli tråkigt. Just för att hantera social ångest finns det en massa duktiga KBT:are som kan hjälpa en med det om man vill :-) Generell ångest är ju lite knepigare att hantera eftersom det är svårare att ringa in. Men det finns hjälp och stöd att få där också! Om du vill prata har du alltid ett lyssnande öra i mig:-), och jag tycker det är jättebra att du redan har upptäckt att det kan vara skönt att prata med någon utifrån. Tack för att du delar med dig! Det är många som lider i det tysta, men det här är något som många drabbas av och en behöver egentligen inte klänna sig ensam. Kram!

Svar: jättefint skrivet Terese och tack för alla fina ord. KRAM<3
Tora

2017-03-13 @ 07:36:23

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0
Norge
$ {CommentAuthorLinkIf} $ {} CommentDate pm. $ {CommentTime}
$ {CommentText}
Norge
Lägg till ny kommentar Norge
Namn:
URL:
Din kommentar: