Skriverier, 14 april 2017

2017-04-15
12:46:00
En fiktiv, liten text som jag skrev igår. Kram och glad påsk! 
 
 
Jag insåg det nog rätt snabbt, kanske redan på centralstationen när tåget rullade in, eller när jag ställde ner mina väskor i den trånga, lilla hallen, kanske kände jag det redan då, att allt inte var som det skulle. Vi bokade den här resan för ungefär två månader sedan, en resa då jag och min bästa kompis skulle åka iväg, umgås, dricka apelsinjuice tills tänderna fräter sönder, spela sällskapsspel och framför allt vara kreativa. Hennes mål med resan var att måla tavlor och jag skulle ägna mig åt skrivande. Skriva klart några kapitel på min bok som jag har hållit på med i ett års tid, och som det just nu står väldigt still med. Vi gick runt några varv i den lilla, väl-möblerade stugan. “Liten, mysig och nära vattnet” hade det stått på annonsen, vi nappade direkt. Den var liten, det var det ingen tvekan om, mysig kunde den säkert bli om den blev lite mer inbodd, och visst, vatten syntes från alla fönster. Vi packade upp allt det vi handlat på närmsta livsmedelsbutik, frukt, grönsaker, glass, lättsaltade chips, dipp, allt en behöver till tacos, toapapper, diskmedel, läsk och schampo. Vi ställde allt på köksbordet för att sedan lägga ut det på väl valda platser i stugan.

Glasen i köksskåpen hade samlat damm och kylen luktade unket av någon ost som legat där för länge. I en hel eftermiddag städade vi, ställde i ordning, skrubbade, dammade och diskade. Det blev fint och allt kändes bra. Fast ändå inte.

Kvällen kom efter ett tag, sval sommarkväll och “kom vi går på en promenad” och “okej!”

 

Dagen efter vaknade jag med en klump i magen, den hade byggts på under hela gårdagen. Medan vi diskade, dammtorkade alla glas, medan jag åt upp godiset vi köpt med oss, medan vi spelade Monopol och när vi tog ett kvällsdopp i en sjö nära stugan.

Frukost.

Lunch.

Klockan slog 14:10 och jag satt på altanen och skrev.

Min vän målade av en katt som slagit sig till ro några meter ifrån mig där jag satt med datorn i knät. Katten hade gula, stora, vackra blommor i förgrunden och bakom den syntes den lilla sjön där vi tog gårdagens kvällsdopp.

Efter ett tag började det springa i mig, det var en känsla av ett rus i hela mig och jag kunde inte hantera det. Det gjorde så ont. Jag sprang in till till badrummet, låste dörren, fick ingen luft. Försökte andas. Ställde mig i köket, kastade mig ner på golvet, ville känna smärtan av hela kroppen mot det blanka, kalla och hårda parkettgolvet. Började gråta.

 

När min vän senare på kvällen frågade mig vad det var som hade hänt mig där på eftermiddagen kunde jag inte svara. För jag visste inte, det bara blev så ibland. Det bara finns någonting i mig hela tiden, som aldrig får utlopp för det som känns. Som bara ligger där, och gör ont. Så himla ont. Jag har ont hela tiden. Och ibland bara blir det såhär. Hon kollade frågande på mig, som att hon ville hjälpa mig och blev ledsen av att hon inte kunde det. 

Jag gav henne ett medlidande leende och sa, "det går inte att resa ifrån sina känslor, för en har alltid sig själv med sig. Det är det enda jag vet". 


Kommentarer
Postat av: Daniel

Shit, vad bra! Du fick verkligen till känslan av "en stuga". Älskade detaljen med de dammiga glasen till exempel. Slutet är vemodigt. Direkt, fin och viktig.

Novellen liknade filmen "Queen of Earth". Om du inte sett den rekommenderar jag verkligen den!

2017-04-15 @ 13:02:39

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0
Norge
$ {CommentAuthorLinkIf} $ {} CommentDate pm. $ {CommentTime}
$ {CommentText}
Norge
Lägg till ny kommentar Norge
Namn:
URL:
Din kommentar: