16 april

2017-04-16
23:20:00
Ibland tror jag att jag mår bra. Ibland kan jag gå flera timmar, kanske till och med hela dagar då jag bara känner mig glad, utan ångest och tänker att den är långt borta. Fast så är det inte, för sedan kommer kvällen, den där jävla kvällen, och då faller en ner på badrumsgolvet och börjar gråta. All den glädje som en har visat har resulterat i att hålla inne det jobbiga, hålla inne ångesten, och då kommer allt ikapp en och det brister ut i någon blandning mellan gråt och hulkning.
Det är inte synd om mig, enegtligen, men när jag ser mig själv i badrumsspegeln, med gråtsvullet ansikte, blir jag bara ännu ledsnare. Då inser jag att jag inte är frisk, att jag nog aldrig kommer bli helt frisk. Kan en ens kalla mig sjuk? Sjuk av ångest, nej vad hemskt. Fast vad är det annars? 
När jag ser mig själv sådär ledsen gör det lite ont i mig. 
Jag tänker på mig som barn, det lilla barnet med mörkabruna lockar, röda kläder och toffs mitt på huvudet, vad hände med henne? Hon finns kvar där i mig någonstans, men det tar emot att känna sig såpass sårbar och ledsen. 
För då ser det ut som att det är synd om mig, och det kanske är det, men jag vill inte att det ska vara det, jag vill inte att folk ska tycka synd om mig, ingen behöver tycka synd om mig. 
Ni behöver inte tycka synd om mig. 
En behöver bara visa att en finns, krama mig lite hela tiden och acceptera att mitt humör är otroligt omgående. 
 
Jag ska fortsätta, jag ska alltid fortsätta, jag ska orka, för jag orkar. För jag mår bra, jag är bara väldigt ledsen ibland. Ibland bara äter det upp mig, men jag finns kvar här och jag är alltid samma jag, och jag orkar, jag slutar aldrig kämpa. Aldrig.<3 
kram puss

Kommentarer
Postat av: Anonym

Kram, fina fina Tora!
Mormor

2017-04-17 @ 06:34:14
Postat av: Anonym

Kram, fina fina Tora!
Mormor

2017-04-17 @ 06:34:14
Postat av: Terese

Så fint du skriver Tora, att du kan vara så öppen och utlämnande. Vi människor är byggda för att orka otroligt mycket och för att kunna anpassa oss till en massa olika situationer. Det betyder dock inte att man måste orka allt själv, eller att man alltid ska bita ihop och härda ut. Det är riktigt jobbigt att ha ångest, men det finns hjälp att få om man vill. En del klarar av det på egen hand, en del behöver hjälp. Jag antar att det finns lika många varianter av ångest som det finns människor med ångest. Viss ångest är bra att ha och hjälper oss i olika situationer, viss ångest hindrar oss från att göra sådant vi egentligen vill göra.

Frisk och sjuk är sådana svartvita, konstruerade, begrepp som inte har några fasta definitioner. För inte så länge sedan räknades t ex narcissism som en psykisk sjukdom. Idag är det så vanligt att det räknas som normalt. Jag tror att vi alla är mer eller mindre friska, mer eller mindre sjuka.
Jag vet inte om jag har berättat det men för flera år sedan gick jag i fobi-terapi för att råda bot på min fobi mot att höra om sjukdomar, eftersom jag svimmade så fort folk runt mig pratade om olika sjukdomar och jag inte kunde ta mig därifrån på något enkelt sätt (vilket naturligtvis var jobbigt eftersom jag då läste kurser om t ex hälsoeffekter av miljögifter). Då gick jag i KBT och fick lära mig att ”närma mig” min fobi. Varje vecka fick jag uppdrag, och varje vecka blev de svårare. ”Slutprovet” var att spendera en hel dag på sjukhuset i Lund med läkarprogrammet där. Sjukt nervöst. Jag fick följa med min bästa vän och hennes klass på övningar och föreläsningar. En av överläkarna sa under dagen att ”en frisk person är bara en patient som inte har blivit tillräckligt undersökt”. Det låter kanske deppigt, att vi alla är lite sjuka någonstans på något sätt, men jag tyckte att det var lite skönt att höra, och typiskt att det skulle komma från en läkare. Läkare fokuserar ju så mycket på sjukdomar och träffar sällan före detta patienter som har tillfrisknat. Trots det, eller kanske på grund av det, är läkare nästan alla läkare jag känner otroligt levnadsglada.
Fobi-terapin hjälpte förresten – jag tycker fortfarande inte att det är kul att höra om olika sjukdomar, men det var länge sedan jag svimmade av det:-)

Massa kramar till dig!

Svar: Så fint och bra skrivet Terese, verkligen! Håller med dig om allt, och vad bra att kbt-terapin hjälpte för dig<3 kram
Tora

2017-04-17 @ 09:15:42

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0
Norge
$ {CommentAuthorLinkIf} $ {} CommentDate pm. $ {CommentTime}
$ {CommentText}
Norge
Lägg till ny kommentar Norge
Namn:
URL:
Din kommentar: