Jag borde gjort något, så mycket tidigare

2016-12-22
17:22:00
TW: psykisk ohälsa.
 
I sjuan, när jag vaknade med ångest över att behöva gå till skolan. Inte för att jag inte trivdes, för det gjorde jag. Utan för att det bara kändes så jäkla tungt, alltihop. Att behöva gå samma väg, behöva se honom som inte såg mig, dra på mig samma slitna kläder, kamma igenom håret. Allt som var vardag blev ångest. Då borde jag sökt hjälp. 
 
I åttan när ett helt år var mörker och jag kände mig exkluderad överallt. Då borde jag sökt hjälp. 
 
I nian när jag hade ångest i princip varje dag, men skämdes över det. När jag fick hjärtklappning och behövde låsa in mig på skoltoan och bara andas. Då borde jag sökt hjälp. 
 
Alla gånger jag har låtsas att jag har varit sjuk men egentligen haft ångest och stannat hemma från skolan på grund av det. Alla gånger när jag har undvik sociala tillställningar på grund av rädsla att inte passa in. Alla gånger jag har suttit bland folk men kännt mig som världens mest ensamma människa, och bara stirrat in i väggen. Då borde jag sökt hjälp.
 
Och till slut gjorde jag det. Jag gick till kuratorn, pratade ut, berättade och grät ner oberäknerligt många servetter. Tre år senare fick jag prata ut med någon utomstående och det var så skönt. Tre år senare lät jag mig själv lätta på det jag bar på. Jag har svårt att inse att mina problem ska tas på allvar. För vad har jag att må dåligt över? Jag har inte varit med om massa traumatiska händelser, jag har ett bra liv. Egentligen. Så vem är jag att må dåligt?
Jag har generell ångest och har inte alltid någon anledning till mitt mående. Men det är ändå lika viktigt att jag ska få ta itu med det och prata om det, som det är för alla andra. Och när jag inte orkar prata om det, ska jag inte heller behöva göra det.
 
Jag blir så arg på mig själv, att jag inte insåg tidigare att jag inte var värd skiten. Att jag inte förstod att det inte var mitt fel. För det är inte mitt fel, det är ingens fel. Och om det nu är någons fel så är det samhällets fel att det är tabu att prata om psykisk ohälsa, det är samhället jag blir arg på. Samhället och alla ramar och normer. Jag hatar normer och ramar. Jag hatar att behöva passa in samtidigt som en inte ska göra det. Jag hatar tvåkönsnormen, heteronormen, cisnormen, alkoholnormen, kroppsnormer. 
Jag hatar normen som säger åt oss att psykisk ohälsa är fel, som säger att vi inte får sjukanmäla oss för ångest när vi får göra det om vi har feber. Den psykiska hälsan är minst lika viktig som den fysiska och det är så viktigt att alla får in det i sina huvuden. Ta ditt mående på allvar, det gör jag nu, efter några år. För jag har insett hur viktigt det är.  Jag vill skriva om det här. Jag vill verkligen, för det är enligt mig något av det viktigaste som finns, att vi tar sådant här på allvar och pratar om dåligt mående. Även om det är läskigt, för jag är så himla rädd att folk ska tycka synd om mig. Det är inte synd om mig. Men vems fel är det egentligen att det är läskigt att prata om det? Samhällets. Och det borde brytas, nu. Jag orkar inte att det är tabu med psykisk ohälsa. 
 
En är inte konstig bara för att en lider av psykiska besvär och hjärnspöken. Det är inget fel och inget konstigt alls. Jag mår bra men är ledsen ibland. Jag mår bra men har ångest ibland. Jag mår bra men sover ibland igenom hela dagar för att jag inte ser någon anlednig till att gå upp. 
Jag mår bra. 
 

Kommentarer
Postat av: Anonym

Bra skrivet, Tora!
Mormor

2016-12-23 @ 22:00:53

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0
Norge
$ {CommentAuthorLinkIf} $ {} CommentDate pm. $ {CommentTime}
$ {CommentText}
Norge
Lägg till ny kommentar Norge
Namn:
URL:
Din kommentar: